Författare: pajje

Vaknade lagom till att vi anlände till St Andrews bay i Sydgeorgien. Här väntar en av världens största kolonier utav kungspingviner, sjölejon, sjöelefanter och pälssälar. Väderprognosen lovade -5 och vind men vi möttes av blå himmel, nästan vindstilla och riktigt varmt och skönt!

Vi hade blivit förvarnade om att det är mycket djur men när vi närmade oss stranden så var de nästan overkligt. Bokstavligt talat pingviner och sjöelefanter vart man än tittade. Svårt att uppskatta hur många men enligt wikipedia så häckar här 150 000 kungspingviner och jag ifrågasätter endast siffran i form av att den är för blygsam.

Förutom att vara ståtliga och den näst största pingvinen så är Kungspingvinen både social och nyfiken av sig. Om du tog tid till de, satte dig ner och bara väntade så hade du inom ett par minuter ett par som våghalsat närmade sig för att ta reda på vad du är för konstig filur. Sjöelefanterna är inte lika sociala, de ligger mest och vilar på stranden, blandar sova med att fisa och rapa. De luktar som ni kanske förstår rent ut sagt för jäkligt och man vandrar runt i en blandning av fjädrar, pingvinskit och benrester vilket må vara lite äckligt men upplevelsen som helhet är obeskrivligt magiskt bra.

Vårt andra stopp för dagen blev Grytviken som är Sydgeorgiens ända ort. Ort är väl att ta i men fram till 1960-talet så var detta valstationen av alla valstationer. Numera finns det enbart ruiner och rester kvar av valstationen, ett museum, en souveniraffär och en gammal kyrka med kyrkogård. Någon permanent befolkning finns inte längre men under sommaren så bemannas museumet och det bor forskare här.

Detta stoppet blev betydligt mer historiskt än titta på naturen. Intressant och tragiskt att se hur valjakt faktiskt industraliserades och vilka anläggningar som de byggde upp och för mig som älskar gamla övergivna hus var det som himmelriket att gå runt och se de övergivna skeppen med harpuner i fören, övergivna industribyggnader och benen från slaktade valar.

Eftersom vårt mål är Antarktis så tog vi en tur till kyrkogården och skålade för Ernest Shackleton och väl tillbaka på skeppet så bjöds det på både glühwein och grillfest. Jag lovar, jag är inte uttråkad längre!

Fortfarande i Sydgeorgien så besökte vi idag Calisbury plain. En landstigning som förmodligen var den enklaste på denna resan och väl på stranden så möttes vi av en lång strand som var fylld med sjöelefanter. Stranden övergick till ängsmark som var fylld med Kungspingviner och ja helt rätt, ännu mer pingviner.

Försökte få till lite mer genomtänka bilder så som naturlig inramning och fokus på bakgrunden etc men de gick åt skogen, jag och kameran är inte alltid kompisar.

Eftermiddagen skulle på Prion island men en kraftig vind satte stopp för det. Istället blev det backup planen Fortuna bay som låg lite mer skyddat. Stranden är omgiven av imponerande bergstoppar och glaciärer men stranden i sig är ganska liten. Detta resulterade i att vi delade upp oss i grupper där ena gruppen åkte gummibåt och tittade på isberg och naturen från havet medan den andre gruppen besökte stranden och alla djur. Pingviner, sälar, sjölejon i överflöd men de som imponerade mest på mig var isbergen. Helt galet stora, helt fria från grus, smuts eller föroreningar och med en nästan magiskt blå färg. Just färgen visar på att isen är gammal och att all luft har pressats ur och det tillsammans på avsaknaden av föroreningar tyder på att de kommer från Antarktis, jag närmar mig mitt mål!

Kvällen avslutades med att en represetant från Sydgeorgiens myndighet tackade för ett bra samarbete och förklarade oss 100% råttfria. Under tiden som vi varit iland så hade de gått igenom båten med hundar som är specialiserade på att hitta råttor och möss. Vi klarade även vår bio-security till 97%, års-bästa och faktiskt det enda av samtliga kryssningsfartyg som försökt anlägga i Sydgeorgien i år. Det kanske finns en anledning till varför vår besättning har varit så nogran med att man tvättar, dammsuger och verkligen går igenom alla sina kläder så de inte finns ett enda dammkorn, de är verkligen rädda för invasiva arter här.

Lätt vind på 10m/s och ett fint duggregn som övergick till snö hälsade oss välkomna till Gold Harbour, en relativt liten strand omgiven av glaciärer men som innehåller en av jordens största kolonier av sjöelefanter.

Ett angenämt problem som uppstod när vi skulle gå i land var att det var för mycket djur på stranden. Hur tusan ska vi gå i land utan att råka trampa på någon säl?!? Våra guider gjorde dock ett utmärkt jobb och snitslade upp en hyffsat säker bana och vi kryssade oss fram mellan sälan, pingviner och horder av sjöelefanter. Dessa elefanter är gigantiska och de största hanarna väger runt 4 ton, de brölar och blåser upp sig för att försvara sitt harem och i undantagsfall så går de till attack. Full fart framåt och tro mig, då vill du inte stå i vägen för ingenting stoppar deras framfart.

Normalt sett så nöjer de sig med att bröla men ibland slåss de på riktigt vilket enligt vår guide är relativt ovanligt men vi fick se de. En riktigt mäktig syn när två hanar, 4 ton var reser sig upp och svingar överkroppen mot varandra och vi stod som hänförda och tittade på under tiden guiderna blev mer och mer nervösa över vår säkerhet.

Tillbaka på Hondius satte vi kurs mot Cooper bay, tyvärr så var inte vädret med oss och dagens andra landning inställd. Istället blev det föreläsningar om just sjöelefanter och pingviner men med vind på 25m/s och snöfall så var de rätt skönt att stanna inne för att vara ärlig.

Om ett par veckor kommer det vara omöjligt att gå i land på Prion Island pga för mycket djur. Nu går det men stanken är nästan outhärdlig och det är pälssälar nästan överallt som mutar in sina områden. De är agressiva och fulla av testosteron men vårt mål var inte stranden denna gången.

Vårt mål var en utsiktsplats lite längre in på ön med förhoppningen om att få se en häckande vandrandingsalbatross. Något häckande såg jag inte däremot såg jag två stycken stora, fluffiga ungar och samtidigt som jag stod där och beundrade dom så flög mamman förbi ovanför mig, magiskt! För den som inte vet det så är vandringsalbatrossen planetens största fågen (till vingspann) med ett vingspann mellan 3-3.5m.

Eftermiddagen blev lite mer dramatiskt än planerat. Vi skulle ta en gummibåts tur i Elsehul men när sidodörrarna öppnades så visade de sig att vågorna gick så pass höga att de slog in över kanten, lite för stor risk för att någon ska skada sig/ramla överbord för att det ska vara värt de men skam den som ger sig. Istället för att ställa in så bytte vi sida på skeppet, byggde en stor trappa nerför utsidan och gummibåt-turen blev av. Under tiden som vi njöt av fler albatrosser, pingviner, leopardsäl så jobbade besättningen på M/V Hondius på att pumpa ut allt vatten som råkade komma in.

Det enda som inte var bra var dock vädret, en riktigt grådisig dag som jag trodde de bara kunde vara i Sverige under November månad gjorde det omöjligt att ta kort utan att de blev grynigt eller suddigt. Jag stoppade helt enkelt ner kameran och valde att leva i nuet istället.

Ännu en dag där det faktiskt inte händer så mycket nytt. Vi varvar fika pauser med mat och lektioner så jag tänkte beskriva fartyget jag är på istället.

M/V Hondius är helt nybyggt för 2019 och detta är första turen ner till Antarktis. Fartyget tar 170 passagerare och är byggt för just polarexpeditioner samt är polarklass 6 klassat. Det betyder inte att det är en isbrytare jag är på utan att skrovet är isolerat och förstärkt (extra mycket i fören) så de klarar en del is men inte klättra upp och slå sönder som en isbrytare gör. Polarklass 6 kräver också att vi har lite mer utrustning som man normalt sett inte har, tex så har vi alla fått varsin överlevnadsdräkt och flytväst, fartyget har extra många/starka sökarljus, betydligt mer reservdelar och mer mat än vad man vanligen har etc. Fartyget har två stycken livbåtar som tar 100 personer styck, vi har även 4 livflottar som är trevligt men skulle de gå åt skogen så väljer jag nog hellre en livbåt.

Fartyget har 2st motorer som genererar 4200Kw och skulle de gå sönder så har vi två till i reserv, march hastighet är 12 knop men kör man båda motorerna samtidigt så kan man skrämma upp den i 15 knop.

I de lägre däcken så har vi enorma lager av mat då de går åt en hel del (15 000 portioner enligt köksmästaren), vi äter som utsvultna björnar men kökschefen bestämmer menyn dag för dag. Vatten går det också åt en del och fartyget har utrsustning för att producera 60 ton dricksvatten om dagen, det smakar klor och är inte särskilt gott men skönt att slippa alla plastflaskor.

För mer säljande reklam, spana in Oceanwide’s sida om fartyget.

Dagen började på bästa tänkbara sätt när jag yrvaken och morgontrött som vanligt tog min kopp kaffe och plötsligt såg att vi hade sällskap av en flock med späckhuggare. Jag borde lärt mig att alltid ta med kameran men nej och jag tänkte att springer jag ner för att hämta den så kommer de försvinna innan jag är tillbaka, så här i efterhand vet jag att jag hade hunnit hämta kameran.

Förmodligen Krill-rikt vatten för vattnet var både fullt med pingviner och så späckhuggarna som övade på att jaga pingviner tillsammans, sjukt häftigt att se och de stannade runt båten under hela min frukost. Framåt förmiddagen var vi tvungna att stoppa motorerna för en mindre service och då fick vi besök av en vikval och en dvärg vikval. Kändes nästan som de var planerat pga vårt servicestopp men det är vilda djur och tydligen är dessa ovanliga att se. Denna gången hade jag kameran med men på bilderna ser man bara solen reflektera i vattnet.

Vi har nu passerat 60-breddgraden och är därmed officiellt i Antarktis. Sydorkneyöarna fick ställas in pga packisen och istället siktade vi in oss på Point Wild, Elephant Island. Detta är en riktigt ogästvänlig plats med klippor fyllda med is och snö, glaciärer och det finns absolut ingenting som hindrar vinden från sydamerika och här. Intressant historia är att det var just här som Shackleton’s män tog skydd när Endurance förliste. Shackleton tog en livbåt och satte kurs mot Sydgeorgien för att hämta hjälp medan majoriteten av hans män blev kvar här. Dvs nästan samma resa som vi precis gjort fast i motsatt riktning. För oss tog det två dagar, för Schackleton tog det 17 men han kom fram och efter 4 månader så blev hans män räddade från Elephant Island.

Idag finns det en monument uppsatt på platsen över kaptenen som räddade manskapet men förutom det så är det bara is, klippor och en hel massa pingviner. Att överleva här i 4 månader är ofattbart, jag gissar att jag skulle klara mig en vecka, max.

Men en ett stort för mig, första landstigningen på Antarktis! Platsen var Brown Bluff och för att komma in till den steniga stranden fick vi navigera våra gummibåtar bland meterhöga isberg undertiden som Adéliepingviner lite nonchalant tittade på oss.

Väl på stranden så väntade massor med is, snö och pingviner, jag har nu lyckats se 7 av de 8 olika sorterna av pingviner som finns här. Kvar är endast den ståtliga kejsarpingvinen.

Det är fler än jag som har som högsta önskan att se kejsarpingviner och därför blev jag både glad och förvånad när planen lades fram att efter landstigningen i Brown Bluff så sätter vi kurs söderut, mot Weddelhavet. En tur som tog oss rakt in i packisen, förbi både små och stora isberg varav det största var närmare 1km². Det körde vi inte in i men annars är vår kapten en riktig hårding och väjer inte för mycket. Isbergen här har blandade storlekar men de lite större är helt sjukt stora, man tror att det är öar och det största, B-15 var större än Jamaica i storlek! Numera är det lite mindre, ungefär i storleken av Luxembourg.

När vi kom in i weddelhavet så låg de spegelblankt, isen guppade harmoniskt i de små vågor som fanns men tyvärr så la sig en tjock och tät dimma över havet. Inte optimalt när man letar djur, ett par timmar senare när det även började snöa lite lätt insåg jag att jag kommer få nöja mig med 7/8.

Känslan av att tillhöra den begränsade skaran människor som faktiskt satt sin fot på denna kontinenten har inte landat ännu men känslan av att stå längst fram i fören, titta ut över ett fruset, spegelblankt hav samtidigt som det enda ljud man hör är när skrovet motvilligt knuffar undan tjocka isflack var överväldigan, jag är väldigt lyckligt lottad som får se och uppleva de här.

Lagom till att vi ankom Deception Island blåste de upp rejält men vi lyckades ta oss in. In i detta fallet betyder att vi navigerade oss in igenom en smal passage då ön är liksom ihålig. Förklaringen är lika enkel som genial och Deception Island är helt enkelt en vulkan, en fortfarande aktiv vulkan men senaste utbrottet var för ca 50 år sedan så det är nog säkert.

Det vi gjorde var alltså att seglade rakt in i själva kratern, hyffsat skyddade från både vind och svall såg jag fram emot en landstigning som tyvärr ställdes in pga vädret. Vinden ökade hela tiden och med noteringar på 36m/s i byarna hade vi inte mycket val. Även om själva inloppet i kratern är smalt så är kratern som allt annat här, gigantisk eller som Wikipedia säger, 9x6Km. På stranden till kratern sipprar varmvatten fram och stället har använts sen länge tillbaka som en säker hamn och som ett perfekt ställe att bada på. Visst kallt i havet men gräv lite på stranden och du får fram varmvatten från de heta källorna under.

Så blev de dock inte för oss, istället satte vi kurs söderut igen och de gungade rejält. Hela skeppet översköljdes med vatten när vi dök igenom vågorna och det tog inte många minuter innan hela skeppet var indränkt i en ishinna. Självklart så stängdes däcket av så man inte kunde gå ut men de kändes lite onödigt, jag menar vem skulle vilja gå ut i de här vädret? Dels kallt som tusan men dessutom helt omöjligt att stanna kvar på däcket hur mycket man än skulle vilja, aja..de positiva är att jag inte blivit sjösjuk än iallafall och som alla vet, efter storm kommer solsken!

Vaknade upp till ett Antarktis som visade sig från sin bästa sida. Lugn sjö och blå himmel under tiden som vi seglade uppför Gerlache strait som är fantastiskt vackert med sina höga, snöiga bergstoppar, isväggar och glaciärer. Vårt mål var Cuverville Island med dess koloni av åsnepingviner.

Framme på plats så blev det att spänna på snöskorna och bara vandra runt och njuta av både naturen och djurlivet. Vi tog även en gummibåtstur där vi förutom imponerande isberg lyckades se Weddelsäl, Krabbätarsäl och Leopardsäl. Småkul att Krabbätarsäl inte äter krabbor, de äter krill men jag förmodar att det är så det kan gå när man namnger efter utseende.

Eftermiddagen spenderades i Neco Bay, fler isberg, pingviner och sälar. Min ögon fastnade dock mest på glaciärerna som är ofattbart stora och majestätiskt blå i solljuset. De sträcker sig från långt in på land till rakt ut i havet och plötsligt hör man ett högt knakande, brakande och sen en smäll med efterföljande muller, då vet man att nya isberg har skapats.

Vattnet är kristallklart, runt nollan i temperatur men det stoppade inte oss, ett par tappra från att ta oss ett litet dopp. Det var kallt men inte så kallt som jag förväntade mig och lagom till att jag dök ner i vattnet så dök det upp ett par pingviner i vattnet, minnesvärt helt klart men tveksamt om det kan räknas som jag simmat med pingviner nu? Tillbaka på skeppet så bjöds det på varm choklad med rom, bra avslutning på en riktigt bra dag!

Tror ni mig inte? Ja men då kan ni få återuppleva min ”simtur” då den blev förevigad av ett par gäster

Självklart ett par stillbilder också…

Vinder har tilltagit och snön faller ner igen, det är så det är här. De skiftar fort och de kan vara både riktigt varmt och skönt eller om man har otur, fruktansvärt kallt. Idag var det -4C vilket inte låter särskilt mycket men med en kraftig vind på det så blir köldfaktor inte särskilt kul.

Det hindrar dock inte oss utan vi besökte Paradise Bay och en Argentinsk ”forskningsstation”. Jag satte de medvetet inom parantes för dels var det ingen på plats, den är enbart bemannad under sommaren och vi är lite tidiga men även så har det aldrig publicerats några forskningsresultat härifrån. Personligen tror jag mer det handlar om att vara på plats för att på så sätt trygga sina anspråk på Antarktis som Argentiskt med dess värdefulla fiskevatten och eventuella naturresurser men vad vet jag.

Paradise Bay var dock inget paradis idag, de var som sagt kallt och snöigt men det är ändå kul att lufsa runt i snön och desto skönare att komma in i värmen på båten igen.

Mer eller mindre ett stenkast bort så finns även Orne Island vilket är vårt sista stopp på Antarktis. Platsen är om möjligt ännu mer exponerad med noll skydd mot vinden och mellan havet och stranden är det en stor isvall, som tur är så hjälpte guiderna till att hugga ut ”trappsteg” då någon garanterat hade halkat i vattnet annars. Väl på plats finns det inte så mycket att se egentligen, snön är helt nedslipad och plan av all vind och i horisonten ser man isberg och glaciärer. Det finns dock en koloni hakremspingviner här och även om vi sett de tidigare så kom vi riktigt nära nu vilket gjorde det värt att pinas i vinden.

Tillbaka mot moderskeppet så slog vågorna in över gummibåten och när jag väl kom ombord var jag både frusen och dyngsur, här väntade dock en lång, varm dusch, något de tidigare polar utforskarna inte hade tillgång till.

Vi har vänt norrut igen och även om vi har närmare 3 dagars segling innan vi når Ushuaia känns det som jag redan stämplat ut. Besättning och guider gör sitt yttersta för att hålla oss sysselsatta och fågelskådarna står som vanligt på däck men jag känner mig rätt färdig. Jag spenderar merparten av tiden i loungen, spelar kort, pratar med folk och dricker te.

När jag bokade resan misstänkte jag att medelåldern skulle vara hög, det är trots allt en ganska dyr och speciell resa men att medelåldern skulle vara 69 trodde jag aldrig. Den äldsta är en dam från Holland som är 87, det är lika galet som häftigt och ja, hon var med på alla landstigningar! Som tur är är vi ett gäng lite yngre även om vi inte heller är särskilt unga.

Framåt kvällen så gick vi in i Drake sund, hyffsat känt för sitt tuffa vatten och till väster om oss har vi en orkan och till öster om oss en storm men där vi är, här är de nästan spegelblankt. Nä, spegelblankt var att ta i för då vi försökte spela Jenga så rasade tornet innan vi ens hann börja spela så lite svall med tillhörande gungningar är de men de lever inte upp till sitt rykte.

Sista passagen igenom Drakes sund förflöt lugnt och stilla och vi är till och med framme före tidtabellen vilket gjorde att vi tog en tur förbi Staten Island. Fler fåglar, pingviner och klippor vilket de känns som jag redan checkat av gjorde mig måttlig taggad på det hela. Jag hade hellre svängt förbi Kap Horn men Chile vägrar släppa in oss i landet tyvärr. Som jag förstod det och de behöver inte vara rätt så hade de inte varit några problem om vår kapten hade var Chilenare eller om vi hade utgått från Chile, nu utgick vi från Argentina och kaptenen är ryss å nej, vi var helt enkelt inte välkomna.

Även om vi kom fram tidigt så kan vi inte gå iland i Ushuaia tidigare, vår lots är beställd till 01.00 så dagtid blev de fågelskådning och lugnt under dagen men kvällen desto bättre.

Kvällen spenderades med en avskedsskål tillsammans med kaptenen och så klart avtackning till besättning och guider. George (Foto/video guide) hade tagit sig tid till att använda filmklipp som vi passagerare hade tagit och slängt ihop en liten film samt Neill (Foto guide) hade satt ihop ett bildspel av hans favoritbilder från denna resan. Självklart fick vi en kopia som ni kan se de nedan.

I takt med att de äldre trappade av satt vi ”unga” kvar, över ett par drinkar så diskuterades resan, vad som hade varit bäst och sämst och allt där i mellan men en sak var vi alla överens om, resan har varit fantastisk! Själv har jag svårt att sätta ord på de, jag har inte lyckats bearbeta allt jag varit med om den senaste tiden ännu.