Month: november 2019

Det är dags att lämna Puerto Madryn och för att komma till båten behöver man gå ut längs en lång pir och känslan av att vandra här var annorlunda, lite som ”dead man walking” fast på ett bra sätt. Solen i ryggen, shorts, linne, flipflops och så ryggsäcken såklart. Igår var jag på valsafari och på morgonen idag så snorklade jag med sjölejon, lifes good helt enkelt. De andra passagerarna är dock annorlunda mot mig, de kommer med stora resväskor och var utklädda som modeller för fjällräven eller Northfaces senaste kollektion. De tittade konstigt på mig, jag tittade konstigt på dom. Varför i hela friden klä upp sig som du ska på tur när vi endast ska gå ombord på båten? Båten är för övrigt helt ny, riktigt fin om än lite stor (170 passagare) och jag delar hytt med Jesper och Morten. Två stycken danskar som är i ungefär samma ålder som mig så vi bildar en skandinavisk hytt, de här kommer bli bra

Båten lägger ut och jag är äntligen på väg att fullfölja en gammal dröm men innan dess så är det dags för obligatorisk säkerhetsövning, på med flytvästen, ta med överlevnadsdräkten och leta upp din livbåt. Trots att vi bara har två livbåtar så var det förvånansvärt många som gick fel så att vi övade var nog helt klart en bra ide.

Efter säkerhetsövning och introduktion är det dags för middag. För att göra det enkelt så var de buffe idag men övriga dagar kommer vara 3-rätters middag och både frukost och lunch-buffe, jag kommer bli tjock här. Kaptenen sätter kurs mot Falklandsöarna medan vi äter och börjar lära känna varandra, vi ska trots allt dela hytt i tre veckor.

Vaknade exakt 07.30 av att högtalarna sprakade till och Mikael, resturang/hotell managern önskade oss en god morgon och att frukosten var redo. Märkte ganska snabbt att vågorna gick höga och att båten rullade så det var ingen kö till varken frukost eller lunch. Min ena rumskamrat kände av det hela och blev inte bättre förren efter ett besök hos doktorn där han fick en klisterlapp att sätta bakom örat, själv har jag klarat mig bra men i samband med Jesper gick till doktorn så valde jag att ta en tablett i förebyggande syfte, har ju ändå köpt sjösjuketabletter och det finns roliga saker än att må dåligt.

Vi är mitt ute i ingenstans och havet gör att man känner sig liten. Förutom ett par sjöfåglar som håller oss sällskap så varken ser eller hör man något liv, ja förutom ett par delfiner som kom på blixtvisit och lyckades försvinna igen innan jag hann få upp kameran. Dagen har med andra ord varit väldigt lugn och vi har varvat att äta med att hämta ut utrustning, mer mat och sedan föreläsningar innan det är dags för mer mat. Jag kommer som sagt både bli bortskämd och tjock på den här resan för maten är fantastisk och portionerna är lika stora som många.

Det blir enligt plan minst en heldag till på sjön innan vi når nordvästra Falklandsöarna. Känns avslappnat och skönt här på båten men de ska bli kul att se land och framför allt få röra på sig, om en val eller albatross svänger förbi så kanske jag ändrar mig dock.

Ännu en morgon där man väcks av att Mikael nästan irriterande piggt och glatt önskar en god morgon. Märks tydligt att sjön är lugnare nu och att man börjar få sjöben då det är betydligt mer folk uppe idag.

Med mina 40-år är jag bland de yngsta här men som tur är så delar jag som sagt hytt med Jesper och Morten som förutom att vara i samma ålder har samma dåliga humor och dessutom har samma intresse av naturen och däggdjuren vilket gör att det fungerar väldigt bra. Många andra på den här resan är ”birders” och de brinner verkligen för det, från tidig morgon till sen kväll står de på däck med kikare och kameror som förmodligen kostar mer än vad den här resan kostade för att lyckas fånga någon obskyr liten fågel på bild. Efter att ha gjort de sällskap någon timme så måste jag dock erkänna att det är rätt kul och de är jäkligt bra på att hitta djuren, hur små fåglarna än må vara.

Fortfarande inte sett någon val dock, däremot kom en albatross och gled förbi, stort avstånd och skakande av kyla gjorde dock att bilden blev suddig men men, jag får väl ett nytt försök imorgon.

Vi har dock varit duktiga idag, inför vår kommande landstigning på Falklandsöarna så har vi tvättat, skrubbat, dammsugit och än en gång tvättat och skrubbat våra kläder. Av förklarliga skäl är de livrädda för invasiva arter och vi har gjort vårt bästa för att få allting rent. Inte ett sandkorn finns nu i varken skor eller kläder och jag känner mig redo för att gå i land.

Land i sikte men kan vi gå i land? Stark västlig vind på ca 15m/s gjorde det osäkert in i de sista men kaptenen sa ok, zodiakbåtarna sjösattes och under tiden började vi klä om. Med en temperatur på ca 6 grader, hård vind och meterhöga vågor så var det inte helt enkelt att avgöra hur man skulle klä sig och så här i efterhand var 3-lager inklusive termobrallor alldeles för varmt. Trots att jag gjorde misstaget att glömma stänga ventilationen på mina vattentäta byxor, dvs de är vattentäta om man stänger allt. Nu fick jag en kalldush av första vågen rakt in i skrevet och nej, det var inte varken varmt eller skönt!

Väl på land möttes jag av en betydligt grönare ö än vad jag hade förväntat mig. Vi gick iland på Leopard beach på ön Carcass i nordvästra hörnet av Falklandsöarna och även om ön faktiskt är bebodd så är det inte så att det kryllar av människor här. Jag vandrade nog närmare 6km totalt för att hälsa på några av de bofasta och med tanke på hur glada dom blev att se mig så får de nog inte besök särskilt ofta. På vägen dit var mitt sällskap fåglar, mer fåglar och en och annan förvirrad åsnepingvin. Det var dock ruskigt skönt att få vandra lite även om vinden hela tiden tilltog i styrka och när det väl var dags att ta sig tillbaka till moderskeppet var vinden uppe i 25m/s och det blev ännu en blöt gummibåtstur.

Besättningen fick slita för att få ombord oss och jag är imponerad att alla kom ombord, tyvärr innebar det att vår planerade landstigning på West Point island fick ställas in pga vädret men men, jag fick röra på mig lite iallafall vilket var ruskigt skönt.

Falklandsöarna består utav drygt 700 öar men två sticker ut och är betydligt större än de andra. Västra som jag besökte igår och östra jag besökte idag. På östra ön finns huvudstaden Stanley som med sina 2500 invånare är största tätorten, trots att det var just här som vi gick iland stannade jag inte många sekunder i byn.

Istället hoppade jag genast på en tour för att få se klipphopparpingviner och ca 1h 4wd körning senare var vi framme. Hit gick inga vägar och Land Rover körde över stenar, igenom vattenhål, över berg och igenom dalar. En skakig färd men väl värt mödan och framme vid kolonin så väntade massor med klipphoppare och även en Macaronipingvin. De är ioförsig väldigt lika men det är en egen sort och denna var nog helt enkelt bara förvirrad och vilse.

Solen övergick till hagel och snö men vad gör de, pingvinerna låg där och ruvade på sina ägg, tittade på oss med sina stora buskiga ögonbryn, halvintresserade av vad vi var för några. Några modiga vågade ta sig fram till oss, andra gick runt i flocken, de kacklade och förde ett jäkla liv.

Tajt med tid men jag, Morten och Jesper chansade och övertalade vår chaufför att köra oss till Gypsy cove. Stället är inte fyllt med zigenare som man kan tro av namnet som troligtsvis kommer från att många Stanley bor åkte hit och campade förr och med alla tält…ja ni förstår. Idag är det annorlunda, under konflikten 1982 så spred Argentina ut massor med minor här vilket gör att bland de finaste stränder jag sett inte går att besöka. Det positiva är dock att djurlivet frodas här, så sägs det iallafall. Jag såg ingenting, eller jo en stackars frusen magellanpingvin på långt avstånd och med slut på tid fick rusa tillbaka till gummibåten.

På vägen tillbaka så hälsades vi välkomna tillbaka av två stycken skunkdelfiner men självklart var kameran nerpackad längst ner i väskan då.

På väg mot Sydgeorgien så blev det ännu en dag till halvs och jag börjar drabbas av det som lite fint kallas lappsjuka eller på ren svenska, uttråkad!

Dagen började som vanligt med rejäl frukost och följdes upp av föreläsningar om invasiva arter, bio-security och foto och videokurser alla är intressanta och bra men jag är rastlös och uttråkad. Som tur är så har jag tusentals bilder från min Sydamerika resa att sortera och redigera plus att jag har ett par spel på datorn så jag håller mig sysselsatt men dagen har gått långsamt och imorgon kommer det bli likadant.

En ljusglimt är dock att vi fick besök av både späckhuggare och albatrosser idag. Späckhuggarna fick jag aldrig någon bild på men det blev ett par helt ok bilder på albatrossen. Jag känner att kameran här är en rejäl begränsning och jag har redan lyckats ta sönder ett objektiv, jag skulle dock inte vilja släpa runt på en stor, tung systemkamera så min lilla Nikon 1 är nog en bra kompromiss trots allt.

Sjön är vildare idag, det är kallare och förutom att vi passerade vad som såg ut som två random utsläppta klippor så finns det ingenting förutom hav att se. Även radarbilden visade tomt visade de sig när jag i ett tappert försök att boka min lappsjuka tog och besökte kaptenen på bryggan.

Riktigt intressant och nördigt att besöka bryggan och jag förstod inte mycket av alla knappar, reglage och skärmar som fanns och man kan nog sammanfatta det som att den som tycker att jag har ett hitech-jobb borde besöka bryggan på ett modernt polarexpeditions fartyg och av ren självbefarelsedrift undvek jag att trycka på några knappar.

De hjälpte dock endast tillfälligt och jag är fortsatt uttråkad till max trots att vi sett både Sillval, Knölval och pälssälar från skeppet. I ren desperation så försökte jag även ansluta mig online och bryta en veckas total frånvaro från omvärlden. Internet är tillgängligt ombord via satelit och det är dyrt, €150 för 500Mb som inte är särskilt mycket data. Men precis som knarklangarna som vill få dig hooked så delar de ut ett gratis prov här på 100Mb så tänkte jag att jag kan iallafall spana in Facebook. Uppkopplingen var dock så slö att jag varken kom åt Facebook, min epost eller något annat så jag fortsätter leva i ovishet om vad som händer i omvärlden vilket faktiskt är riktigt skönt!

Vaknade lagom till att vi anlände till St Andrews bay i Sydgeorgien. Här väntar en av världens största kolonier utav kungspingviner, sjölejon, sjöelefanter och pälssälar. Väderprognosen lovade -5 och vind men vi möttes av blå himmel, nästan vindstilla och riktigt varmt och skönt!

Vi hade blivit förvarnade om att det är mycket djur men när vi närmade oss stranden så var de nästan overkligt. Bokstavligt talat pingviner och sjöelefanter vart man än tittade. Svårt att uppskatta hur många men enligt wikipedia så häckar här 150 000 kungspingviner och jag ifrågasätter endast siffran i form av att den är för blygsam.

Förutom att vara ståtliga och den näst största pingvinen så är Kungspingvinen både social och nyfiken av sig. Om du tog tid till de, satte dig ner och bara väntade så hade du inom ett par minuter ett par som våghalsat närmade sig för att ta reda på vad du är för konstig filur. Sjöelefanterna är inte lika sociala, de ligger mest och vilar på stranden, blandar sova med att fisa och rapa. De luktar som ni kanske förstår rent ut sagt för jäkligt och man vandrar runt i en blandning av fjädrar, pingvinskit och benrester vilket må vara lite äckligt men upplevelsen som helhet är obeskrivligt magiskt bra.

Vårt andra stopp för dagen blev Grytviken som är Sydgeorgiens ända ort. Ort är väl att ta i men fram till 1960-talet så var detta valstationen av alla valstationer. Numera finns det enbart ruiner och rester kvar av valstationen, ett museum, en souveniraffär och en gammal kyrka med kyrkogård. Någon permanent befolkning finns inte längre men under sommaren så bemannas museumet och det bor forskare här.

Detta stoppet blev betydligt mer historiskt än titta på naturen. Intressant och tragiskt att se hur valjakt faktiskt industraliserades och vilka anläggningar som de byggde upp och för mig som älskar gamla övergivna hus var det som himmelriket att gå runt och se de övergivna skeppen med harpuner i fören, övergivna industribyggnader och benen från slaktade valar.

Eftersom vårt mål är Antarktis så tog vi en tur till kyrkogården och skålade för Ernest Shackleton och väl tillbaka på skeppet så bjöds det på både glühwein och grillfest. Jag lovar, jag är inte uttråkad längre!

Fortfarande i Sydgeorgien så besökte vi idag Calisbury plain. En landstigning som förmodligen var den enklaste på denna resan och väl på stranden så möttes vi av en lång strand som var fylld med sjöelefanter. Stranden övergick till ängsmark som var fylld med Kungspingviner och ja helt rätt, ännu mer pingviner.

Försökte få till lite mer genomtänka bilder så som naturlig inramning och fokus på bakgrunden etc men de gick åt skogen, jag och kameran är inte alltid kompisar.

Eftermiddagen skulle på Prion island men en kraftig vind satte stopp för det. Istället blev det backup planen Fortuna bay som låg lite mer skyddat. Stranden är omgiven av imponerande bergstoppar och glaciärer men stranden i sig är ganska liten. Detta resulterade i att vi delade upp oss i grupper där ena gruppen åkte gummibåt och tittade på isberg och naturen från havet medan den andre gruppen besökte stranden och alla djur. Pingviner, sälar, sjölejon i överflöd men de som imponerade mest på mig var isbergen. Helt galet stora, helt fria från grus, smuts eller föroreningar och med en nästan magiskt blå färg. Just färgen visar på att isen är gammal och att all luft har pressats ur och det tillsammans på avsaknaden av föroreningar tyder på att de kommer från Antarktis, jag närmar mig mitt mål!

Kvällen avslutades med att en represetant från Sydgeorgiens myndighet tackade för ett bra samarbete och förklarade oss 100% råttfria. Under tiden som vi varit iland så hade de gått igenom båten med hundar som är specialiserade på att hitta råttor och möss. Vi klarade även vår bio-security till 97%, års-bästa och faktiskt det enda av samtliga kryssningsfartyg som försökt anlägga i Sydgeorgien i år. Det kanske finns en anledning till varför vår besättning har varit så nogran med att man tvättar, dammsuger och verkligen går igenom alla sina kläder så de inte finns ett enda dammkorn, de är verkligen rädda för invasiva arter här.

Lätt vind på 10m/s och ett fint duggregn som övergick till snö hälsade oss välkomna till Gold Harbour, en relativt liten strand omgiven av glaciärer men som innehåller en av jordens största kolonier av sjöelefanter.

Ett angenämt problem som uppstod när vi skulle gå i land var att det var för mycket djur på stranden. Hur tusan ska vi gå i land utan att råka trampa på någon säl?!? Våra guider gjorde dock ett utmärkt jobb och snitslade upp en hyffsat säker bana och vi kryssade oss fram mellan sälan, pingviner och horder av sjöelefanter. Dessa elefanter är gigantiska och de största hanarna väger runt 4 ton, de brölar och blåser upp sig för att försvara sitt harem och i undantagsfall så går de till attack. Full fart framåt och tro mig, då vill du inte stå i vägen för ingenting stoppar deras framfart.

Normalt sett så nöjer de sig med att bröla men ibland slåss de på riktigt vilket enligt vår guide är relativt ovanligt men vi fick se de. En riktigt mäktig syn när två hanar, 4 ton var reser sig upp och svingar överkroppen mot varandra och vi stod som hänförda och tittade på under tiden guiderna blev mer och mer nervösa över vår säkerhet.

Tillbaka på Hondius satte vi kurs mot Cooper bay, tyvärr så var inte vädret med oss och dagens andra landning inställd. Istället blev det föreläsningar om just sjöelefanter och pingviner men med vind på 25m/s och snöfall så var de rätt skönt att stanna inne för att vara ärlig.

Om ett par veckor kommer det vara omöjligt att gå i land på Prion Island pga för mycket djur. Nu går det men stanken är nästan outhärdlig och det är pälssälar nästan överallt som mutar in sina områden. De är agressiva och fulla av testosteron men vårt mål var inte stranden denna gången.

Vårt mål var en utsiktsplats lite längre in på ön med förhoppningen om att få se en häckande vandrandingsalbatross. Något häckande såg jag inte däremot såg jag två stycken stora, fluffiga ungar och samtidigt som jag stod där och beundrade dom så flög mamman förbi ovanför mig, magiskt! För den som inte vet det så är vandringsalbatrossen planetens största fågen (till vingspann) med ett vingspann mellan 3-3.5m.

Eftermiddagen blev lite mer dramatiskt än planerat. Vi skulle ta en gummibåts tur i Elsehul men när sidodörrarna öppnades så visade de sig att vågorna gick så pass höga att de slog in över kanten, lite för stor risk för att någon ska skada sig/ramla överbord för att det ska vara värt de men skam den som ger sig. Istället för att ställa in så bytte vi sida på skeppet, byggde en stor trappa nerför utsidan och gummibåt-turen blev av. Under tiden som vi njöt av fler albatrosser, pingviner, leopardsäl så jobbade besättningen på M/V Hondius på att pumpa ut allt vatten som råkade komma in.

Det enda som inte var bra var dock vädret, en riktigt grådisig dag som jag trodde de bara kunde vara i Sverige under November månad gjorde det omöjligt att ta kort utan att de blev grynigt eller suddigt. Jag stoppade helt enkelt ner kameran och valde att leva i nuet istället.

Ännu en dag där det faktiskt inte händer så mycket nytt. Vi varvar fika pauser med mat och lektioner så jag tänkte beskriva fartyget jag är på istället.

M/V Hondius är helt nybyggt för 2019 och detta är första turen ner till Antarktis. Fartyget tar 170 passagerare och är byggt för just polarexpeditioner samt är polarklass 6 klassat. Det betyder inte att det är en isbrytare jag är på utan att skrovet är isolerat och förstärkt (extra mycket i fören) så de klarar en del is men inte klättra upp och slå sönder som en isbrytare gör. Polarklass 6 kräver också att vi har lite mer utrustning som man normalt sett inte har, tex så har vi alla fått varsin överlevnadsdräkt och flytväst, fartyget har extra många/starka sökarljus, betydligt mer reservdelar och mer mat än vad man vanligen har etc. Fartyget har två stycken livbåtar som tar 100 personer styck, vi har även 4 livflottar som är trevligt men skulle de gå åt skogen så väljer jag nog hellre en livbåt.

Fartyget har 2st motorer som genererar 4200Kw och skulle de gå sönder så har vi två till i reserv, march hastighet är 12 knop men kör man båda motorerna samtidigt så kan man skrämma upp den i 15 knop.

I de lägre däcken så har vi enorma lager av mat då de går åt en hel del (15 000 portioner enligt köksmästaren), vi äter som utsvultna björnar men kökschefen bestämmer menyn dag för dag. Vatten går det också åt en del och fartyget har utrsustning för att producera 60 ton dricksvatten om dagen, det smakar klor och är inte särskilt gott men skönt att slippa alla plastflaskor.

För mer säljande reklam, spana in Oceanwide’s sida om fartyget.

Dagen började på bästa tänkbara sätt när jag yrvaken och morgontrött som vanligt tog min kopp kaffe och plötsligt såg att vi hade sällskap av en flock med späckhuggare. Jag borde lärt mig att alltid ta med kameran men nej och jag tänkte att springer jag ner för att hämta den så kommer de försvinna innan jag är tillbaka, så här i efterhand vet jag att jag hade hunnit hämta kameran.

Förmodligen Krill-rikt vatten för vattnet var både fullt med pingviner och så späckhuggarna som övade på att jaga pingviner tillsammans, sjukt häftigt att se och de stannade runt båten under hela min frukost. Framåt förmiddagen var vi tvungna att stoppa motorerna för en mindre service och då fick vi besök av en vikval och en dvärg vikval. Kändes nästan som de var planerat pga vårt servicestopp men det är vilda djur och tydligen är dessa ovanliga att se. Denna gången hade jag kameran med men på bilderna ser man bara solen reflektera i vattnet.

Vi har nu passerat 60-breddgraden och är därmed officiellt i Antarktis. Sydorkneyöarna fick ställas in pga packisen och istället siktade vi in oss på Point Wild, Elephant Island. Detta är en riktigt ogästvänlig plats med klippor fyllda med is och snö, glaciärer och det finns absolut ingenting som hindrar vinden från sydamerika och här. Intressant historia är att det var just här som Shackleton’s män tog skydd när Endurance förliste. Shackleton tog en livbåt och satte kurs mot Sydgeorgien för att hämta hjälp medan majoriteten av hans män blev kvar här. Dvs nästan samma resa som vi precis gjort fast i motsatt riktning. För oss tog det två dagar, för Schackleton tog det 17 men han kom fram och efter 4 månader så blev hans män räddade från Elephant Island.

Idag finns det en monument uppsatt på platsen över kaptenen som räddade manskapet men förutom det så är det bara is, klippor och en hel massa pingviner. Att överleva här i 4 månader är ofattbart, jag gissar att jag skulle klara mig en vecka, max.

Men en ett stort för mig, första landstigningen på Antarktis! Platsen var Brown Bluff och för att komma in till den steniga stranden fick vi navigera våra gummibåtar bland meterhöga isberg undertiden som Adéliepingviner lite nonchalant tittade på oss.

Väl på stranden så väntade massor med is, snö och pingviner, jag har nu lyckats se 7 av de 8 olika sorterna av pingviner som finns här. Kvar är endast den ståtliga kejsarpingvinen.

Det är fler än jag som har som högsta önskan att se kejsarpingviner och därför blev jag både glad och förvånad när planen lades fram att efter landstigningen i Brown Bluff så sätter vi kurs söderut, mot Weddelhavet. En tur som tog oss rakt in i packisen, förbi både små och stora isberg varav det största var närmare 1km². Det körde vi inte in i men annars är vår kapten en riktig hårding och väjer inte för mycket. Isbergen här har blandade storlekar men de lite större är helt sjukt stora, man tror att det är öar och det största, B-15 var större än Jamaica i storlek! Numera är det lite mindre, ungefär i storleken av Luxembourg.

När vi kom in i weddelhavet så låg de spegelblankt, isen guppade harmoniskt i de små vågor som fanns men tyvärr så la sig en tjock och tät dimma över havet. Inte optimalt när man letar djur, ett par timmar senare när det även började snöa lite lätt insåg jag att jag kommer få nöja mig med 7/8.

Känslan av att tillhöra den begränsade skaran människor som faktiskt satt sin fot på denna kontinenten har inte landat ännu men känslan av att stå längst fram i fören, titta ut över ett fruset, spegelblankt hav samtidigt som det enda ljud man hör är när skrovet motvilligt knuffar undan tjocka isflack var överväldigan, jag är väldigt lyckligt lottad som får se och uppleva de här.