p a j j e . e u

För länge sedan, precis innan jag skulle åka till Indien så sa mamma till mig ”Tänk på att Beatles aldrig blev detsamma efter deras Indien besök”. Jag tror att det mamma egentligen menade var knarka inte för mycket men hon har rätt i sak, oavsett om man vill det eller inte så förändras man av att resa och det var efter den resan som jag insåg tjusningen på riktigt att leva i en ryggsäck.

Ni som känner mig vet att jag är en rastlös själ, någon som har lite svårt för dagliga rutiner men har desto lättare för improvisation och att ta dagen som den kommer. Jag vill därför tacka min arbetsgivare Oracle som låter mig jaga mina drömmar trots att detta blir den längsta resan hittils i mitt liv.

Just nu är jag på flygplatsen, på väg mot ett främmande land på en främmande kontinent. Planen är extremt löst satt och lätt klicheaktigt så är resan själva målet. Det är jag, min ryggsäck och tillsammans med ”Ehrling – I feel good” i lurarna så känner jag mig mer hemma än någonsin.

Man ska se livet positivt sägs det och därför kan jag med glädje inse att jag inte behöver ta någon favela tour men vi tar det från början.

Flyget gick klockrent och eftersom jag inte pratar portugisiska och har hört skräckhistorier om taxichafförer som inte hittar så hade jag bokat mig en airport shuttle. Chaffören stod och väntade och efter världens enklaste säkerhet/passkontroll var jag inne i Brasilien och satt i taxibilen på väg mot mitt boende.

Jag hade dock förväntat mig att jag skulle bo i utkanten av en Favela men dagens tips är att lita inte på google maps, istället bor jag mitt i smeten. Inga bilvägar dit utan de sista hundratals meterna fick jag navigera uppför vindlande stentrappor, tajta gränder och både mellan och igenom halvfärdiga hus. Hostelet är dock riktigt trevligt och även om varje minut här är som en scen ur Cidade de Deus så känner jag mig inte otrygg, däremot är jag lite mer restrektiv med var jag tar upp kameran än vanligt.

Vaknade något jetlaggad och valde att spendera dagen med lite rundvandring, en Caipirinha på Cocacabana beach, en promenad längs Ipanema beach för att sedan svänga innåt och besöka botaniska trädgården. Riktigt mysigt och med en temperatur runt 25 så klagar jag inte jag, det gör dock min fötter som inte är vana vid 40 000 steg per dag.

Jag vet inte hur sant det är men de känns iallafall som oavsett var du är i Rio så tittar Jesus ner på dig. Ett försök att få brasiliarnarna att leva mindre syndigt? Kanske, men så länge det är lätt att be om syndernas förlåtelse lever livet på som vanligt men jag kände ändå att ett besök var ett måste då jag än så länge enbart sett Cristo Redentor på avstånd.

Efter diverse googlande så kom jag fram till att lättast vore att ta en taxi för att komma dit, bra tanke och efter provat med diverse olika uttal så lyckades jag även få chaffören att begripa vart jag skulle, att förhandla om priset var dock svårare och till slut enades vi om att köra med taxametern helt enkelt.
Jag trodde i min enfald att taxin skulle köra mig rakt upp till statyn, jag hade ju sett att det går väg dit. Så var det dock inte, istället fick jag åka rälsbuss sista biten vilket påminde en hel del av första uppförsbacken i valfri berg och dalbana. Galet brant men utsikten var helt klart magisk och värt varenda minut. Väl uppe så besökte jag Jesus och ja, han är stor. Det är fin utsikt uppe på toppen och jesus-statyn är lika stor som det är mycket folk där uppe men helt klart ett måste om du är i Rio de Janeiro.

I samband med ett besök hos Jesus så rekommenderar jag även att man besöker utsiktplatsen Mirante Dona Marta. Lättast är att åka ner en station med rälsbussen och sedan därifrån gå eller göra som jag, ta en mc-taxi. Uppskattar till någon km och de går både upp och ner så jag ångrar inte mitt val, dessutom är de sjukt skönt med fartvinden när man åker mc i shorts och t-shirt. Hjälm ingick i priset och om vi ramlar/krockar, de vill jag inte tänka på men det gick bra!

Eftermiddagen spenderades sedan i de mer centrala delarna av Rio de Janeiro. Riktigt kul att bara vandra runt, titta, lukta och prova vad som säljs ur de små gatuvagnarna på trottoaren.

Sista dagen i Rio spenderades i en ny, men ändå en favela. Planen var egentligen att spendera dagen på stranden för att vila fötterna och benen men när några från hostelet pratade om att dra på guidad tur så hakade jag helt enkelt på, risken är överhängande att jag bara hade blivit uttråkad på stranden.

Favelan vi besökte var Rocinha som ska vara en av de större med sina ca 160 000 invånare. Tacksamt nog så tog vi bilen upp och vandrade genom de smågränderna och trapporna nerför undertiden vår guide förklarade historian och kanske de som var mest intressant, hur det är att leva i Rocinha. Alltid kul men en lokal guide och eftersom jag gått i husplaner så kunde jag inte låta bli av fråga efter priser och tydligen får du ett hus för €10 000. Här är det inte heller några mäklare, banker eller papper inblandade utan du betalar helt enkelt och får nycklarna, skulle diskussioner om köpet uppstå så tar man upp det med sin lokala drug lord som löser konflikten.

Rocinha är nog en av de säkrare favelorna och uppfyller inte alls bilden man får av massmedia om hur en favela är. Det finns till och med banker här och vi mötte en värdetransportbil, någon som inte hade varit möjligt i några av de fattigare, norra favelorna eller för 15-20 år sedan. Arkitekturen med sina små, fyrkantiga hus som mer eller mindre staplade på varandra i lite random placering finns dock kvar, resultatet är konstiga och små gångar, trappor och gränder överallt. Elnätet skulle få vilken elektriker som helst att bli livrädd medan jag är mest imponerad att de överhuvudtaget fungerar.

Jag var faktiskt lite rädd för att de skulle kännas som man exploterade fattiga människor när man åkte in men så kändes de inte alls, istället var det mer känslan av att gå på en city tour i vilken stad som helst. Det kändes tryggt, säkert och som om jag var på vilken stadsvandring som helst och jag kan inte låta bli att känna mig lite besviken.

Avsluten touren på en lokal bar där jag frågade vår guide om favelan som jag bor i. Fick lite tveksama svar som kan sammanfattas med att den är semi-trygg. Oftast är det ingen skottlossning, Det är ju som vilken dag som helst hemma i Sverige. Oavsett så kommer jag nu packa väskan och dra mig vidare västerut, next stop Peru.

Tittar man på kartan så ser de inte mycket ut för världen att ta sig från Rio de Janeiro till Puerto Maldonado i Peru men jag har fått lära mig nu att avstånden är stora på den här kontinenten.

Dagen började kl 04 med flyg från Rio till Sao Paolo, sen vidare till Lima för att avsluta med ett sista flyg till Puerto Maldonado. Flygbiljetterna var allt annat än billiga men då ja har begränsat med tid så har jag inte mycket till val och allt flöt faktiskt riktigt bra.

Supersnabb och smidig incheckning, enkla byten och helt ok flygplan. Det enda man kan anmärka på är att när vi väl gick ner för landning i Puerto Maldonado så blev man lite tveksam då man bara såg skog överallt, landade gjorde vi dock och flygplatsen är minimal, en enklare runway och terminalbyggnaden liknar mer ett garage än någonting annat. Må vara enkelt men det fungerar! Trots att jag landade sent så hann jag knäppa ett par bilder på väg till hostelet innan solen gick ner och vilket hostel jag hittat, galet vackert och dessutom välkomnades jag av en sengångare som hängde och chillade i ett träd, nu är jag i sydamerika på riktigt!

Imorgon drar jag in i djungeln och hamnar i radioskugga, jag kommer därför vara tyst ett par dagar men håll till godo.

Tillbaka i civilisationen igen så sitter jag nu och väntar på en buss som ska ta mig till Cusco och förhoppningsvis får jag se ännu ett av av de moderna underverken.

De senaste dagarna har dock spenderats i regnskogen eller närmare bestämt Tambopata nationalpark i Amazonas. Just nu är det torrperiod vilket innebär att floden Rio Madre De Dios som säkert är närmare 100m bred bara är ca 5m djup, under regnperioden som börjar i december stiger floden 5-6m, ofattbart vilka mängder regn det pratas om men man ser spåren längs strandkanten.

Bott galet bra på två olika lodges och blivit bortskämd med alldeles för mycket mat, dagarna har dock varit långa och jag har gått upp ca 04.00 varje dag för att ge mig ut på tapirjakt, fågelskådning och även en dag en paddel tur på ”Sandoval lake”. Rätt jobbigt och tyvärr dåligt väder första dagarna så djuren lyste med sin frånvaro men de tog sig framåt slutet och jag lyckades se både Aror, papegojor och en hel drös med andra fåglar. Jag såg även både vit och svart kajman, Aguiter, apor av alla de möjliga slag och även kapybara, ingen jaguar eller tapir dock.

Det är lite besvikelse jag känner över att inte sett mer, stora djur men det är så det är att se just vilda djur, man vet aldrig vad som kan ske. Besökte Puerto Maldonado zoo i väntan på bussen så jag har sett både puma, jaguar, anakonda och boa nu men det var som sagt på zoo, det räknas inte.

Ett par bilder som är tagna med mobilen nedan:

Puerto Maldonado ligger ca 185m över havet, Cusco närmare 3400m och jag må vara framme fysiskt men jäklar vad sänkt jag är, Coca-te och tugga coca-blad hjälper lite men inte tillräckligt.

Lite osäker på om de är höjdmeterna, 10h bussfärden hit eller att min mage inte uppskattade Ceviche lika mycket som min mun, oavsett har det blivit en väldigt lugn dag. Jag hoppade på en 2h lång city tour där vi gick igenom vad som känns som de mesta Cusco har att erbjuda.

Bussfärden hit var dock helt galet bra, bussarna är sjukt fina och lyxiga och jag somnade som en baby innan vi ens hann lämna stan, vägen hit var dock hyffsat krokig och stigande och ja, jag blev åksjuk, något jag ytterst sällan blir men det beror troligen på kombinationen av krokig väg och totalt svart ute så man hade ingen aning om var horisonten var.

Själva Cusco känns som en väldigt turistig stad, här hittar man hostels och tour-agencies i varje gathörn men historiska stadsdelen är mysig och de var helt klart intressant att få en introduktion om inka-perioden och varför stan ser ut som den gör. Självklart hittades även en jesus-staty, stående på en topp så den är synlig från hela stan. Jag tycker jag känner igen de från Rio de Janeiro, vilken var betydligt ståtligare.

Efter mycket stökande med att hitta biljetter till både macchu picchu och resan dit slutade de med en riktigt bra kompromiss, en dagstur till ”sacred valley” där jag hoppade av turen i Ollantaytambo och istället hoppade på tåget till Aguas Caliante. Ännu en lång dag men nu är jag så nära macchu picchu man kan komma.

Dagen började som sagt tidigt med att jag hoppade på en minibuss som styrde mot sacred valley och första stoppet, Pisac. Blå himmel, strålande sol och vi lyckades i stort sett anlända innan alla andra turister vilket gjorde det extra kul att klättra runt bland inka-ruinerna.

Nästa stopp blev en klassisk turistfälla på en marknad där de först skulle lära oss hur man ser skillnad på falskt och äkta silver, självklart som ett brev på posten ville de sälja en massa silver efteråt men det blev inget med de. Var galet många mammor som var ute på marknaden med sina småbarn och alpackor, för en mindre slant så kunde man få fotografera sig med alpackorna och barnen i äkta peruansk folkdräkt. Kändes sådär för att va ärlig så jag köpte mig en flaska vatten och smorde in mig med mer solskydd istället.

Nästa stopp var Ollantaytambo vilket vi även här lyckades komma före de stora busslasterna. Nu var de riktigt varmt ute och solen brände bra när vi klättrade högre och högre, längre och längre in i ruinerna. Guiden var riktigt bra och varvade fakta med skämt. Överlag var de ruskigt intressant och kul att se sacred valley, nu hoppade jag av touren lite för tidigt för att gå på tåget men det känns ändå som att jag fångade det viktigaste.

Tågresan var ungefär som vilken tågresa i Sverige som helst, de gick långsamt (40km/h), skakade och var allmänt sunkigt men vyerna var fantastiska då rälsen slingrar sig fram längs med floden längst ner i dalgången. Även servicen var grym och de kändes mer som att åka flygplan än tåg om man bara tänker servicenivå. Egentligen borde man vara hardcore och vandra inka-leden men jag har tyvärr inte tid till de och tåget kan rekommenderas för de i tidsnöd.

Kvällen avslutades med att vandra runt i Aguas Caliante och jag provade ett par peruanska läckerheter, grillat marsvin till förrätt och alpaca som huvudrätt. Må låta äckligt men var supergott. Marsvin smakade lite som kyckling och var mest ben ioförsig men helt klart gott. Alpaca var mer köttigt och rekommenderas starkt!

Ett par bilder, övriga bilder ligger på kameran som jag inte kommer åt just nu.

Även om jag redan var på plats i Aguas Caliente så började dagen ruskigt tidigt, närmare 05.00 för att ställa sig i kö till bussarna som bokstavligt tavlat skyfflar på mänger med turister till Macchu Picchu. När man köper biljett till Macchu Picchu så bestäms en tid när man får komma in och enligt regelverket så måste man ha en guide med och får enbart stanna i 4h, Koll på guide eller hur länge man är där efterlevs inte men du kommer inte på bussen förren det är din tur.

Borde vara bra för att minimer slitaget och för att man ska kunna uppleva det hela utan att det är alldeles för mycket folk men massor av folk är det där uppe.

Jag kom upp på morgonen vid 7-tiden och bergstopparna låg dolda i moln vilket gav det hela en härlig, mystisk stämning. Så fort solen kom fram skingrades molnen och istället dränktes hela stället i strålande sol och blå himmer, varmt men kunde knappast bli mycket bättre. Min guide var riktigt bra och förklarade vad de olika husen hade varit, hur allting byggdes och hur de de klarade sig undan spanjorerna för att sedan avsluta med att ge lite tips på vad man kunde göra själv. Sammanlagt blev det nog 3h med guide och ytterliggare 3h där jag vandrade runt själv, bland annat hikade jag bort till The sun gate som är en nätt hike på 300 höjdmeter så jag har iallafall vandrat lite äkta inka-stig också.

Hela stället är helt magiskt och går knappt att beskriva, det är klassat som ett av världens sju nya underverk och jag förstår verkligen varför. Det är nog också ett av de första som jag verklige blivit superimponerad av och inte tycker att de är lite meh. Min bilder behöver redieras lite men här kommer ett smakprov.

En stukad fot samt att jag känner mig lite snuvig satte stopp för mina planer att besöka rainbow mountain. Det hade förmodligen gått bra ändå men att hajka runt 10km totalt upp till 5000möh är påfrestande och jag väljer hellre att avstå för att kunna njuta av resten av resan istället för att köra slut på mig helt.

Så istället blev det två dagar vilande på ett nytt hostel i Cusco. Denna gången fick prislappen bestämma och jag bor minst sagt i ett jäkla ruckel men personalen är trevlig, de övriga gästerna är riktigt trevliga och hostelet ligger i stort sett mitt i city vilket gör det hela behändigt och värt varenda krona och det är inga många i detta fallet.

Igår spenderades merparten av tiden att glida runt i Cusco och titta medan idag så har det regnat, åskat och blixtrat rejält vilket gjort att jag framförallt varit social på hostelet.

Det är just den biten som är så bra med hostel, man träffar folk. Nu är ioförsig merparten av besökarna här spansktalande och min spanska är minst sagt bristfällig men oavsett så träffar man folk, umgås och lär sig nya saker hela tiden. Diskussionerna har gått högt som lågt och språket? Ja de blir en salig blandning av alla möjliga språk men vi förstår varandra ändå.

En nattbuss senare och jag vaknade upp i en ny stad att utforska, denna gången Arequipa. Var inte riktigt med i min ursprungliga grova plan att åka hit men äh, planer är till för att ändras och nu får jag möjligheten att få se en livs levande kondor.

Dagen spenderades dock på att utforska Arequipa som med sina 1 miljon invånare känns förvånansvärt liten. Mysig helt klart men liten och en dag här är fullt tillräckligt.

I själva staden hittade jag dock en helt egen, ny stad. Det är klostret Santa Catalina som jag ägnade ett par timmar åt att utforska. Nu är jag varken kristen, troende eller något stort fan av att utforska kyrkor men ändå var detta som att hitta Eldorado. Så lugnt, skönt och otroligt vackert med både väggmålningar och arkitektur vilket fick mig att vandra runt betydligt längre än planerat och klostret är verkligen gigantiskt och har sitt egna vägnät med gatunamn döpta efter spanska städer.

Kul kuriosa är att under en av jordbävningarna här så rasade stora delar av muren runt klostret och fram kom en massa barnskelett och foster, verkar som prästerna såg till att nunnorna fick göra bot på mindre tradionellt sätt.

Har hört mycket bra om en av världens djupaste raviner som imponerar starkt med sitt 3191m djup, för att få det i en skala så är ju Grand Canyon rätt berömt och den är ”bara” 1857m djup, dessutom så var det nästan så att touren garanterade att vi skulle få se kondorer, sydamerikas största landfågel.

Jag slog sak i saken och bokade in mig på en tour som innebar att jag klockan 03.00 hämtades på hostelet och for iväg får vi i en minubuss mot Colca ravinen. En lång, lång bilfärd senare så slog klockan 6 och det var dags för frukost, dagens första turistfälla. Självklart så kom de inhoppandes ett par ungar som gjorde vad jag måste erkänna ett tappert försök till att utföra någon folkdans, resultatet var dock inte lika inspirerande och självklart ville de ha en slant för uppvisningen.

Framme i Colco-dalen så var det dags för stopp två, turistfälla två. En liten by, en marknad där de hade alpackor som man kunde bli fotograferad med, såldes allt möjligt krims krams och så det mest udda idag, en gubbe som klätt ut sig till kondor och mot ynka 5 solels så kunde man bli kramad av en ”kondor”, dräkten var dock så hemsk att jag inte ens vågade ta bild på den.

Som tur är hoppade vi snart in i bilen igen och drog iväg mot vad jag såg som dagens höjdpunkt, condor viewpoint. Nästan så högt upp man kan komma så har de byggt en utsiktsplats där man kan titta ner i ravinen och bokstavligt talat se ner på fåglarna som stilfullt glider omkring och letar mat. Det var bara ett litet problem, det fanns inte en fågen så lång ögat eller kikaren kunde se. Efter närmare 40minuter så lyckades vi skymta 3 fåglar i horisonten och vi fick erkänna oss besegrade. Turen vände dock och på väg ner från utsiktsplatsen så tvärnitade bussen , vi stormade ut och det må vara en ungfågel men jag lyckades få se en livs levande kondor plus få den på bild. Dagen är räddad.

Bilfärden fortsatte sedan mot stopp nr 3, vilket innebär turistfälla nummer 3. Här stod det bada i varma källor på menyn och för den som kan sin geografi vet att Peru är fyllt med vulkaner och vulkaner är varma. Det innebär att källorna gick att bada i ca 5 minuter och sedan flydde folk ut i vanliga floden för att svalka ner sig. Jag var dock förutseende och satte mig på en uteservering och drack en kall öl istället och kanske småskrockade för mig själv när jag såg kalabaliken.

Avslutningsvis på dagen så stannade vi till på ännu en utsiktsplats, denna gången för att se de stora vulkanerna som omringar området. Närmare 5000 meter över havet, snålblåst och moln så man inte såg ett vulkaner beseglade ödet för denna dagen. Ibland har man helt enkelt inte turen med sig och dessa 14h hade jag nog kunnat spendera vettigare men jag fick iallafall se min kondor!

Efter varit på resande fot i 23h så kommer de här bli ett kort inlägg få de sliter att vara luffare.

Började med att checka ut från hostelet och ta nattbussen från Arequipa till Puno. Bussen var grym som vanligt men så värst mycket sömn blev de inte ändå. Väl framme i Puno insåg jag snabbt att mina fördomar stämmer och de finns inte så mycket att göra här.

En snabb tur igenom stan och sedan på en halvdagstur ut till de berömda flytande öarna i titikakasjön, världens högst belägna sjö. De vart helt klart kul att se och vi fick även gå in och se hur de bodde. Självklart mot att de vilje sälja saker men de kan jag godta i detta fallet och de erbjuder ju något mer än krimskrams.

Jag är dock skeptisk till att kalla de för öar, det är mer som flottar, fast gjorde av naturliga material så de behöver bygga om allt ett par gånger per år, en bonuseffekt var de härligt gungande när man gick på ”öarna”, märktes verkligen att de var flytande.

På eftermiddagen sen hoppade jag på nästa buss, mot La Paz. Detta var var ingen turistbuss utan av den typen av bussar vi har i Sverige, 10h på den var inte kul men jag fick en bensträckare iallafall när jag vandrade över gränsen till Bolivia och ganska exakt 23h senare checkar jag in på nytt hostel, i en ny stad i ett nytt land.

Staden är högt placerad och som om den tunna luften inte vore jobbig nog så är den helt galet backig. Man tittar på kartan och tycker att dit kan jag gå för de är inte långt men det kartan inte visar är att det är helt bisart branta både uppför och nerförbackar innan man kommer fram. Från att ha snittat ca 30 000 steg om dagen är jag nu nere i 14 000, fortfarande inte dåligt för en gammal gubbe som mig dock.

Staden är dock väldigt vacker på sitt sätt, majoriteten av husen är byggda i tegel och har varken puts eller färg vilket ser slarvigt och halvfärdigt ut medan sedan bryts det av, som om någon färgbombat just ett specifikt område eller hus.

Dagen spenderades med att försöka lära sig hitta då jag kommer vara här ett par dagar. Strollade runt i de centrala delarna, spanade in Witches Market, Klättrade upp och ja, de var sjukt jobbigt men väl värt besöket på utsiktsplatsen Mirador Killi Killi med utsikt över hela staden och dess omgivande bergstoppar.

Det blev ävet ett besök hos en tour-agent och försök till att få ihop resan. Tydligen har Bolivia presidentval vilket innebär att alla flyg och bussar är nedstängda vilket sabbade min grova planering. Dagarna springer iväg och tro det eller ej, jag har faktiskt en tid att passa.

Ännu en dag som spenderades genom att vandra runt i La Paz. Prova massor med olika street foods vilket det finns massor av och de är så sjukt gott, vandra i små tajta gränder och plötsligt upptäcka att affären som man trodde bara var ett hål i väggen visar sig vara gigantisk innuti. Ingenting här är byggt enligt tradionellt fyrkantiga block-mönster som man är van vid utan allting är som en labyrint, riktigt mysigt men ett rent helskotta att hitta.

Ett besök på Rodriguez market som är den största mat-marknaden i stan höll på att sluta med att jag inte hittade ut. Helt bisarr stor och det är stånd överallt som säljer allt från grönsaker, frukter till kläder och tårtor. En liten kommentar, jag har nog aldrig sett så många olika sorters potatis tidigare i mitt liv.

Tog en lunch vilket i de här landet betyder, soppa till förrätt, en stor portion ris och kött till huvudrätt och en liten glass eller liknande till efterrätt på en resturang som google rekommenderade med förvarningen om att den var dyr, prislappen hamnade på ca 60 svenska inklusive dricka.

Efter lunchen rullade jag bokstavligt vidare mot San Pedro Prison. Fängelset som är det största i La Paz och har blivit utnämnt till sydamerikas farligaste fängelse är för mig mest känt som fängelset där dokumentärboken El Choco utspelar sig. Har ni inte läst den så rekommenderar jag starkt att ni genast tar och läser den!

Fängelset är speciellt och om du hamnar här så är det första du måste göra köpa dig en plats att sova, är du en knarkkung så blir det förmodligen ett penthouse medan om du inte har några pengar, då får du sova i kloaken eller på gatan. Tidigare (ca 10 år tillbaka) så anordnades det inofficella turer in i fängelset och man kunde till och med få övernatta inne på fängelset för att få känna på känslan. Dock byttes fängelsedirektören ut och den nya satte effektivt stopp för detta. Numera så vet du helt enkelt att du har strulat till de rejält om du vaknar här.

Yungasvägen byggdes för att knyta samman La Paz med Coroica och har närmare 4700möh som högsta notering medan den slutar på bara 330möh. Vägen byggdes av krigsfångar på 30-talet och är smal, krokig och saknar allt vad säkerhetstänk kan tänkas vara. Resultatet är att det varje år dör mellan 200-300 personer på den vilket gett den smeknamnet ”Dödens väg”.

Numera finns det en nybyggd väg som är både betydligt bredare och säkrare att ta vilket gör att det är framför allt vi cyklister som håller till på den gamla vägen men Wikipedia har fel, biltrafik är både tillåtet och existerar i allra högsta grad, fråga mig bara inte hur de gör vid möten för jag begriper inte hur två bilar kan mötas på denna smala krokiga väg.

Jag själv bestämde mig för att cykla nerför vägen. Med hjälp av skjuts upp till högsta punkten så får man en behaglig cykeltur med magisk utsikt, så var planen iallafall.

Första biten på sträckan var inga problem och bestod dessutom av asfalt, inte särskilt kul att cykla men bra för att känna på cykeln som höll en förvånansvärt hög nivå på komponenter. Lagom till att vi svänger av till grus/bergsvägen dock så börjar regnet och vilket regn, det var som att någon vridit på en kran och en av höjdpunkterna på vägen ner är att köra igenom just ett vattenfall. För oss var det dock ingen skillnad mot resten av trippen pga regnet. Även utsikten var minimal då vi var så högt uppe att vi var mitt bland molnen, man kunde dock titta ut över kanten och se ett 3-400m djupt stup. Själva vägbanan är ungefär som en klassisk svensk grusväg bestående av packat grus och berghällar, på ena sidan har du en lodrätt stenvägg och på andra sidan så är det ett stup, bokstavligt talat 90 grader och åtskilliga hundrameter

Dödens väg gav skäl för sitt namn och jag tror jag upplevde den ur allra sämsta, tänkbara förhållanden. Som om regnet inte vore nog slog det om till snö, blöt som en dränkt katt medan snöll sakta fallet ner och jag kände mig allt annat än munter. Ner kom jag dock och medan jag huttrandes satt i bilen på väg tillbaka till La Paz, tittandes på snön som låg på marken så kände jag att jag nog aldrig varit mer förtjänt av en öl.

Val i Bolivia är lite annorlunda mot Sverige och hade jag vetat om att det var presidentval så hade jag planerat om min resa.

Nu är det som de är och jag är bokstavligt talat strandsatt här i La Paz, samtliga bussar, flyg, kollektivtrafik, restauranger och affärer är stängda. Stan ligger öde och förutom stöveltrampet från alla dessa poliser i full kravsllutrustning och militärer så är de tomt på gatorna. Inte ens duvorna som vanligtvis ockuperar Plaza Murillo är på plats.

Allt är dock lugnt, som väntat hörs rop om valfusk men kandidaterna är så pass jämna att de kommer blir ett val till, med andra ord så lär jag hinna härifrån innan de brakar loss på riktigt.

Vädret är iallafall fint och min plan blir att ta mig till Uyuni för att besöka saltöknen, de blir ett lång resa och troligtvis helt utan internet access men jag återkommer så fort jag kan.

Eftersom jag redan är inne på att besöka storslagna saker på denna resan så kändes de som ett måste att besöka världens största saltöken, Salar de Uyuni. Trött på att åka buss så valde jag dock att hyra mig en mc istället, lite dyrare och eftersom alla backpackers räknar ören så blev det bara jag och en min guide, perfekt!

Saltöknen är gigantisk, över 10 000km² och på min lilla dagstur så hann jag bara besöka en minimal del, 3 dagars turerna som verkar vara de mest populära tror jag dock är för mycket men en två dagars hade varit perfekt för då man hade kunnat kolla in vulkanerna som omringar området också.

Öken är dock lite konstigt ord för det hela, javisst ytan är öken och består av salter och mineraler men under den 15-20cm tjocka ytan så är det vatten, runt 20m djupt. Själva ytan är slät och fin och påminner i utseendet en hel del om is och det var mer än en gång som jag bromsade och tog det extra försiktigt för jag trodde det skulle vara is-halt, helt i onödan.

Vi körde dock runt och kollade in de klassiska sevärdheterna så som kyrkogården för tåg. Tåg används normalt sett inte i sydamerika men här används de för att frakta malm från gruvorna som ligger runt saltöknen men även salt som utvinns härifrån. Vi besökte såklart även kaktusön som ligger ungefär mitt i saltöknen. Detta är en gammal vulkan och det är rätt häftigt att kunna se både gammal lava, vulkansten och koraller som tydligt bevisar att någon gång för länge, länge sedan så låg allt detta under vatten, sen kom den globala uppvärmningen. Kaktusar som det för övrigt finns massor av på denna ön växer ca 1cm per år, det betyder alltså att de där gigantiska sakerna på närmare 8m är nästan 800 år!

Turen avslutades med lite ren enduro-körning i vanlig öken, sjukt kul att köra i tung sand, snurra runt bland små buskar och se upp för vild lamor, guanacos. Lyckades även få in nöjet att använda järnvägsvallen som hopp och på så sätt kan jag nu titulera att jag har hoppar över ett järnvägsspår, ruskigt bra dag helt enkelt!

Innan jag besökte El Alto så bestämde jag mig för att ta en tur till den största kyrkogård jag någonsin sett. Här är kulturen lite annorlunda och kyrkogården firar man på och skulle man vara ledsen så finns det stånd så man kan köpa både mat och alkohol för att bli lycklig igen. Varje år anordnas en tävling och vinnaren får göra en väggmålning, tyvärr svårt att fånga deras glöd i kameran.

El Alto är en helt egen stad som dock är ihopbyggd med La Paz och staden är faktiskt nu större än La Paz. Här bor det framför allt ursprungsbefolkning och även om staden växer så det knakar så saknar fortfarande mycket grundläggande infrastruktur och sådant som vi tar för givet. De har även en helt klart annorlunda stil på sin arkitektur och bygger gärna husen för att hylla sina hjältar, tex iron man.

Som exempel, deras första köpcenter håller på att byggas just nu, det var relativt nyligen som deras första biograf öppnade och självklart är den rivalitet mellan städerna. Istället för modernt, klassiskt stadsliv så verkar befolkningen här leva sitt liv lite mer tradionellt, marknade dyker upp och försvinner lite var som helst, ”häxmarknaden” här är betydligt större, mer autentisk och förutom att du kan köpa ingredienterna så kan du även här anlita en häxa för att knåpa ihop en love potion eller om du behöver välsigna huset du håller på att bygga. Ska du välsigna ditt hus så kommer de dock bli dyrt och minst 1 hel, vit lama kommer behöva offras.

Att ta sig mellan städerna gör man lättast igenom att använda kabinbanan, en enkelbiljett kostar 3 bolivias och för den summan så glider man ljudlöst fram över staden med fantastisk utsikt och gratis wifi, är man snål så tar man kollektivo vilket är en form av minibussar som tutar, stånkar, sitter fast i bilköer, glöm wifi och kostar dessutom 2 bolivios.

Även om jag skulle vilja se mer av Bolivia så räcker inte dagarna till så nu blir de up up away, mot Argentina!

Colonia del sacramento är en liten stad precis intill Rio de la plata i Uruguay och tydligen ska det vara landets äldsta också. Staden anlades av Portugiserna när de koloniserade sydamerika och efter diverse krig mot Spanjorerna slutade det hela med att Spanien tog över och snabbspolning framåt, nu tillhör det Uruguaya.

Staden är som sagt liten och ska man vara helt ärlig så är de moderna delarna av staden inte mycket att hurra för. Enligt wikipedia så ståtar staden med hela 21 000 invånare men det var inte dessa som lockade mig. Istället var det de historiska kvarteren som enligt ryktet ska vara riktigt mysiga och uppsatta på Unescos världsarvslista.

Nu har jag inte varit i Portugal ännu men det känns verkligen som om man vandrar runt i en pittoresk medelhavsby. Smala gator, vita putsade låga hus, en fyr mitt i staden och så klart, massor av resturanger, barer och cafeer. Det är helt klart turistigt och överallt hör man tyska, franska och italienska men det gör liksom ingenting, det är fortfarande sjukt mysigt att bara vandra på.

Men skulle inte jag till Buenos Aires? Jo och det är där jag har min bas för tillfället, dock lämpar det sig så bra att man kan ta snabbfärja till Colonia på 45min, och med stadens storlek så är det en perfekt dagsutflykt, enda nackdelen är att nu har jag ytterliggare 4 stämplar i passet vilket tar upp en hel sida och svenska pass är alldeles för tunna.

Vis av min erfarenhet från Bolivia som drabbades av total nedstängning så valde jag och Jonatan, en gammal resekamrat som jag träffade på i Buenos Aires att fly fältet. En nattbuss senare och vi är i Posadas, tittandes ut över Paranáfloden som är gränsen mellan Argentina och Paraguay. Vår plan att ta tåget över floden slog dock genast slint, självklart är tågen nedstängda under valdagen. En aning dyrare än planerat (fortfarande billigt) taxiresa avlöpte dock väl och vi var säkra på andra sidan i Encarnación.

Nu visar det sig dock att det är söndag idag. Jag vet inte varför men i den här staden verkar inga butiker eller resturanger ha öppet på söndagar så ja, vi slapp nedstängning men likförbannat så har vi ingenting att göra. Vår plan av att besöka en gammal jesuit-ruin sattes stopp av regn och hård vind men vi slapp iallafall stenkastande demostranter och en tårgasskjutande poliskår.

Encarnacón är ingen stor stad och även om de mesta är nedstängt så har vi lyckats hitta både lite mat och en god drink vid playa San Jose. Det blev med andra ord en väldigt lugn dag som mest gick ut på fönstershoppandes, under förmiddagen kändes det helt klart som en spökstad och när vi nådde Encarneción city park så kändes det overkligt, mer övergivet och spökliknande än mitt besök i Pripyat. Framåt eftermiddagen i samband med att solen tittade fram så började dock folk hitta ut men nästan allting är fortfarande stängt.

Startade dagen avslappnat med frukost och promenad mot bussstationen mot vad som var tänkt som en lugn bussresa igenom Paraguay och mot gränsen till Brasilien, så blev de inte riktigt.

Att köpa bussbiljett var inga problem och vi behövde bara vänta en timme som spenderades med att dricka Tereré, Paraguays nationaldryck som smakade väldigt mycket mynta men överlag var riktigt gott. När tiden börjar närma sig för avgång så rullar en riktig skrothög till buss in på terminalen och japp, det var min.

Bortskämd som jag blivit av extremt bra bussar så var detta en katastrof, ca 39grader utomhus och jag får en buss utan AC, stenhårda säten och med en toalett som jag inte ens vågade att besöka. Någon tidtabell har jag aldrig lyckats hitta men enligt wikitravel så bör bussresan ta 4h, min tog 6h eftersom skrothögen slutade att fungera helt ungefär halvvägs och jag var tvungen att vänta in och byta till nästa.

Nu har jag korsat landet från syd till norr, startade i Encarnación och slutade i Ciudad del Este och även om jag inte ångrar resan så kan jag spontant faktiskt inte rekommendera någon att åka till Paraguay, visst det är ruskigt vackert med grön och fin natur, stora åkermarker och absolut noll turister. Just de sista kanske de finns en anledning till dock, de finns ingenting att göra här. Folket är supertrevliga, maten är ruskigt god och allting är billigt men de räcker någon timme, sen blir man uttråkad.

Det betyder att ja tog rycksäcken och korsade gränsen mot Brasilienn igen, imorgon blir det att undersöka Iguazu Falls från Brasilianska sidan.

Mitt och Jonatans hostel i Foz do Iguacu var inte ett hostel, ett relativt stort eget rum, eget badrum och varken hörde eller såg en annan gäst på vår tid gör att det kändes mer som ett B&B, dock riktigt bra sådant. De brasilianska paret som skötte stället var riktigt trevliga och även om både spanskan och engelskan var knacklig från alla håll och kanter så gjorde vi oss förstådda och jag fick både en superb frukost och varmvatten dusch, mer kräver inte jag.

Dagen spenderas med att undersöka Iguazu-fallen från den brasilianska sidan. Vattenfallet som egentligen består utav 275 stycken är klassat som ett av naturens underverk och ja, de är riktigt vackert och sevärt. Ändå på något sätt kan jag inte låta bli att känna lite meh över de hela. De är vackert, vattenfallen är hänförande och mäktiga men jag tror tyvärr att jag fått höra alldeles för mycket gott om Iguazu falls och de klarar helt enkelt inte leva upp till hypen.

De går att läsa till sig mycket om hur storslagna fallen är men det är bara text, bäst är att ta sig dit själv vilket jag gjorde och bilda sig en egen uppfattning. Fallen är inte superstora men de passerar bra många liter vatten i varje sekund och miljön är fantastiskt. Desutom så finns möjligheten att man lyckas se en jaguar där även om chansen är ytterst liten och nej, jag såg ingen. Däremot så träffade jag på ett antal ödlor och jag träffade även på ett par näsbjörnar, riktigt trevliga och sympatiska djur.

Imorgon bli det att besöka fallen från den Argentinska-sidan, förhoppningsvis blir jag mer hänförd då. Under tiden är mitt tips att åk hit, besök fallen men försök håll ner förväntningarna,

Som kanske märktes var jag inte helt imponerad av vattenfallen Iguazu Falls men som många rekommenderar så ska man börja med Brasilien-sidan för att sedan gå över till Argentina som är mycket häftigare.

Sagt och gjort, igår korsade jag gränsen än en gång. Mitt pass är snart fyllt med stämplar från Argentina och morgonen startade med en helt ok frukost innan jag satte på mig på bussen mot Iguazu falls igen, denna gången på Argentina sidan.

Det första som slår mig är hur mycket mer utbyggt och turistanpassat det är på denna sidan. Visst bussen som kör ca 2 mil för att komma dit är relativt mycket skräp men väl på plats så är det ordning och reda, inga konstigheter att köpa biljetter in i nationalparken och även om de är en viss kö så fungerar det som en kö bör fungera. Även inne på området så är det rejält mer utbyggt, här finns vandringsleder, tåg, möjlighet att boka båt-tur till fallen (var tyvärr fullbokat) och ja allmänt, allting känns helt enkelt enklare.

Vi bestämde oss för att börja med Devil’s throat, de största fallet och förmodligen hela parkens attraktionspunkt. För att ta sig hit behöver man ta ett litet tåg då de är långt och inga vandringsstigar finns. När vi väl satt på tåget så såg vi dock att det finns en fin väg att vandra bredvid tågspåret hela vägen men i 39 graders värme som det var idag så rekommenderar jag tåget oavsett. För att komma ut och kunna titta på de stora fallet så får man vandra en del men det är platt på en fin byggd bryga och oj, lätt värt de!
Min skeptism mot fallen från igår är förbytta och nu kändes de äntligen som ett riktigt underverk. Javisst det var massor med folk där och de är svårt att fånga härligheten på bild men mäktigt är bara förnamnet.

Efter att ha tittat på vad som kändes som kronjuvelen i parken så valde vi att vandra ”lower walk”, en nätt vandringsled som är helt handikappsanpassad på ca 2km. Kan villigt erkänna att jag inte hade så stora förhoppningar utan trodde jag redan sett de mesta men denna promenaden var nästan ännu bättre, man får en helt annan blick över fallen och naturen är både mäktig och makalös. Det enda jag egentligen kan klaga på är att jag såg förvånansvärt lite djur, näsbjörnarna var överallt men förutom de så såg jag endast ett par ödlor men som bonus så gick de att se fiskar i de kristallklara vattnet.

Argentina är sjukt bra land att besöka, folk är trevliga, maten är riktigt bra även om jag saknar/inte har hittat den där street food kulturen som jag älskar. Man köper något man inte riktigt vet vad det är i ett stånd eller vagn på gatan och så får man en sann smak av landet man besöker. Landet kontrade dock med att en av argentinarna på hostelet bjöd in till Asado på min sista kväll i Pto Iguazu.

För den som inte vet vad asado är så kan man klicka på länken ovan eller för att vara väldigt kort, kombinerad grill/socialafton. Länge sedan jag käkade så mycket kött på en och samma gång och helt seriöst, till och med deras morcillas är sjukt god, iallafall om man tar den på lite vitt bröd för att neutralisera blodkorvssmaken aningen.

Argentina har dock sina nackdelar också. Pengar är som många vet ett gissel med deras superinflation (ca 53%) och pengarna du tar du en dag behöver inte vara värda något en annan dag. Ett annat problem relaterat till pengar är deras bankomater. Efter mycket om och men har jag nu lärt mig att deras olika automater använder två olika system, ”link” eller ”banelco”, enligt uppgift så ska link vara det mest stabila av dom men de är helt omöjligt att veta vilken maskin som fungerar för stunden och maskinen som lirade igår behöver inte fungera idag. Som grädde på moset så har samtliga maskiner jag stött på hittils haft ett max-uttag på 4000 pesos vilket inte räcker särskilt långt och som extra bonus tar de ut en avgift på 10-15% av uttaget vilket gör det dyrare att ta ut pengar än att faktiskt göra av med pengarna.

Nästa problem är tillförlitligheten. Den så kallade akademiska kvarten är de facto standard här i sydamerika och tyvärr gäller den även bussar och flyg. Vissa bolag verkar ha insett detta och ändrat tidtabellerna så de anger en tid som faktiskt är innan den riktiga avgången men hur vet man det? Jo man får gå dit och vänta. Även när de blir problem som igår när jag råkade ut för försenat och inställt flyg så är attityden att de kommer nog ett nytt flyg snart. Fruktansvärt irriterande när man har anslutningsflyg som man ska försöka parera in och min dag slutade med en närmare 12h i ovisshet på världens tråkigaste flygplats innan jag äntligen kom iväg och till slut landade i Puerto Madryn, totalt 16h försenad.

Har gått runt lite smått idag och det är en mysig lite stad, galet vackert med strand och klippor ner i havet, hoppades på att få se en massa djur men de höll sig borta, förhoppningsvis bättre lycka imorgon. Kvällen kommer avslutas på hostelet där hostelet anordnar en asada fast med lokalt fångad sea food, tveksamt om jag kommer vilja åka härifrån.

Djur är kul och ju vildare desto roligare enligt mig. Därför blev det en enkel tur ut i Valdés halvön för att se lite av vad för djur de har här och jag blev inte besviken.

Dagen började med en bussfärd i kraftig vind ut mot halvön, möjligheterna till valsafari var avlägsna så istället så siktade vi oss oss på att titta på landdjuren. Naturen påminner starkt om ökenlandskap med små buskar och lite gräs och det tog inte många minuter innan vi såg vår första Guanaco, en slags vild kamel. Dessa visade sig finnas i överflöd och var ett ruskigt vanligt inslag. Lite längre fram på resan så hälsade en armadillo oss välkomna, tyvärr var han kameraskygg och försvann in i gräset innan jag hann fånga den på bild men marorna poserade desto bättre och fåglar, ja de fanns det gott om men jag har ingen aning om vad det var för några.

Längs kusten så hälsade vi på en flock magellapingviner men den stora glädjen var sjöelefanterna som låg och solade på stranden. De är lika stora som de är fula och spenderar dagarna just nu med att ligga på stranden och rapa, fisa och bara må bra. De förde ett jäkla liv helt enkelt men sjukt roliga djur att titta på och dessutom är de något av en favoritföda för späckhuggare, många och långa blickar gick ut över havet men nej, späckhuggarna var på annat håll idag.

Framåt eftermiddagen så mojnade vinden och valsafarin blev av, lycka! Knappt 10 minuter ut så möter vi en ung mamma med en ”nyfödd” unge. Nyfödd i detta fallet betyder ungefär 3 månader gammal och både ungen och mamma var nyfikna på vår båt. Intressant fakta är att ungen dricker ca 200l mjölk varje dag, tänk på de nästa gång du klagar på att amma! Vi lyckades även stöta på en lite äldre rätval som var närmare 14m lång, utmaningen här var hur man ska kunna lyckas fånga de på bild.

Dagen efter (dvs idag) så börjar nästa fas på min resa, dock så hann jag med något som nog får klassas som veckans höjdpunkt, snorkla med sjölejon. Sjölejonen är som havens hundar, de är nyfika, lekfulla och ganska modiga i grupp. Här är de till skillnad mot många andra helt vilda och de kastas inte ut mat eller något annat för att locka till sig djuren, istället hoppar man bara ner i vattnet och sedan kommer djuren ut, frivilligt för att undersöka vad man är för en filur. Tyvärr inga bilder från detta då min kamera inte är vattentätt men helt underbart att dyka runt, klappa, leka och simma ikapp med djuren och jag fick även en blöt puss av en modig rackare!

Nu går jag på båten mot Antarktis vilket betyder radiotystnad från mig på ett tag men oroa er inte, jag har det sjukt bra