Minsk

Få städer har lockat mitt intresse så som Minsk i Vitryssland har gjort. Dels är dess historia intressant då staden har jämnats med marken ett flertal gånger varav senast under andra världskriget för att återuppbyggas helt enligt Stalins tankar och idéer om hur en riktigt stad ska vara byggd. Men i takt med att Sovjetunionen kollapsade och städer och länder blev mer och mer likartade våra städer i västvärlden så höll Alexander Lukasjenko landet i en järnhand (och fortfarande gör) vilket gör Vitryssland till en väldigt speciell plats i Europa. Vår sista riktiga diktatur och som dessutom är kommunistisk och så nära Sovjet-tiden du bara kan komma där KGB fortfarande håller stenkoll.

Många hade förvarnat mig om att det finns absolut ingenting att göra i Minsk, det är enbart grått, trist och betong och med den inställningen packade jag väskan och åkte  ditför en weekend. Passkontrollen in i landet gick smidigt tack vare de ändrade reglerna om 5-dagars visumfritt och under flygbussen in mot staden böljar stora åkermarker blandat med minnesmonument från kriget. Pampiga statyer och obelisker blandades med stridsvagnar och runt dessa låg blomkransar och blommor. Om det beror på att vi närmade oss 9 maj eller om det alltid är så låter jag vara osagt.

Själva Minsk överraskade mig genast när vi kom in i staden. De må vara grått men inte trist utan husen har generellt en arkitektur som består av en blandning av allt, Stalin verkar ha tagit godbitarna ur samtliga stilar för att på så sätt skapat sin egna stil. Stora paradgator blandas med stora parker som till och med innehåller skog och allt är väldigt genomtänkt och symmetrisk, det märks att Minsk var tänkt att visa upp hur bra Sovjet verkligen var. Staden är helt enkelt väldigt enkel att gå runt i och jag måste erkänna att mina fördomar gick ganska snabbt i kras. Det märks dock tydligt att man är utanför den ordinarie turistzonen. Alla och då menar jag verkligen alla tror att jag är ryss/vitryss och pratar därför ryska med mig, som tur är så fungerar dock engelskan skapligt och i vår jakt på en stadig frukost träffar vi Nikita som när han får reda på att vi är svenskar korkar upp en flaska vodka till vår ära, kanske inte riktigt vad jag tänkt mig till frukost men man får ta seden dit man kommer.

KGB då? Jodå nog träffade vi dom. Under första maj så valde vi att gå till demonstrationståget som inte var sanktionerat av staten utan drevs av oppositionen och handlade om mänskliga rättigheter och fria val. Det var uppskattningsvis lika många poliser som demonstranter och när jag i ett försök att spela dum frågade en civilklädd man med öronsnäcka vad det handlade om så fick jag svaret; ”Det är inget att bry sig om, det är bara nonsens”