Internet fungerar verkligen skitdåligt, för er som förstår så har vi nånstans mellan 50-75% packet loss.
Dagen har annars varit lugn och vi spenderade ett antal timmar i kinesisk spelhall innan vi drog iväg och käkade middag bestående av bull frog, riktigt gott faktiskt!
ger dock upp på att försöka skriva mer då det nästan tagit en timme att skriva de här 🙁
Gör ett nytt försök i att skriva ett blogginlägg då nätet igår inte fungerade något vidare. Fungerar för att vara ärlig inte särskilt bra just nu heller men förhoppningsvis så funkar det tillräckligt bra för att jag ska kunna skriva ner lite kortfattat vad vi har hittat på.
Började dagen med att upptäcka att det regnade ute och var allmänt grått och disigt, ingen höjdare med andra ord men vi bestämde oss ändå för att vandra ut på stan och försöka hitta Jing’an Temple, vi kollade lite snabbt på kartan och sen satte vi fart och vi borde kanske tagit oss en närmare titt på kartan för vi hittade inget tempel. Däremot så fick vi juh se en hel del av stan som vi inte sett innan och vi avslutade sökuppdraget på ett litet cafe där vi mumsade i oss torra men söta kakor och gårdagens wienerbröd. Detta var nog resans första riktiga fail men å andra sidan så kändes det lite som skitsamma om vi får se ett tempel till innan vi åker hem så vi är inte så ledsna direkt.
Såhär i efterhand när jag googlade på hur templet stavas så ser jag att vi faktiskt hittade templet igår, dock gick vi förbi de då vi inte kände igen de…do’h!
Istället tog vi siktet på en arkadhall och för ca 40kronor var så spenderade vi ett par timmar med att skjuta zombies, åka skateboard, köra bil, spela airhockey och så klart spela bongotrummor. Arkadhallar är helt klart underskattade och är en riktig räddare i nöden när det är tråkigt väder och du vill bara fly för en stund, att den kinesiska kvaliteten på spelen var sådär men det kompenseras med att det var så billigt.
Kvällen avslutade vi lugnt och stilla ätandes kinesisk ”bull frog”, man äter den ungefär som man äter revben vilket helt klart var en utmaning att få till med pinnarna utan att skicka mat över hela restaurangen men när man lyckades så belönades man med en riktigt smakrik och god groda, betyg 8 av 10.
Idag tänkte vi köra ”idag äter vi konstiga saker dagen” men man kan säga att vi gick på en rejäl nit då vi inte hittade någon riktigt bra food market med färdiga maträtter, däremot hittade vi en helt sjukt stor marknad där de sålde allt du kan tänka dig för att göra en riktig festmåltid.
Höns, ankor, fiskar av alla de slag, krabbor, kräftor och grönsaker i all dess former fanns i överflöd och jag misstänker starkt att stället hade blivit nedstängt snarast av hälsomyndigheterna om den hade varit i Sverige men folk handlade så glatt så vi kanske bara är överdrivet känsliga om kött som ligger i 25° värme en hel dag?
Vi slow startade med något som såg ut som pizza typ fast det var bara bröd med någon slags kryddning, riktigt gott och mättande och sen kunde inte jag hålla mig ifrån ett grillspett bläckfisk. Tjejen frågade mig någonting på kinesiska när jag beställda och eftersom jag inte fattade ett ord så bara log jag och sa yes och hon hällde på någon kryddning som får chili att vara barnmat, tur jag hade en öl att släcka törsten med för de bland de starkaste jag någonsin käkat, gott men nästan för starkt.
Direkt efter food-market hittade vi en telefon butik så vi var bara tvungna att kolla priser, en Galaxy S4 ligger på ungefär 800sek här, utan abb så klart…aningen billigare än i Sverige.
Att knata runt i blöta kläder var kanske inte vår allra bästa ide och när jag vaknade imorse hade en förkylning från helvetet brutit ut så de blev ännu en lugn dag där vi mest gled omkring planlöst i Shanghai och tog många akoholfria depåstopp. Efter att ha käkat lunch/middag på ett indonesiskt ställe så mådde jag faktiskt riktigt bra igen, så pass bra att vi bestämde oss för att gå till Perrys som är en krog mer inriktad på internationella besökare.
Sagt och gjort så satt vi och sipprade drinkar, rökte och diskuterade allt mellan himmel och jord medan stället fylldes på med fler och fler människor. Jag har nämnt det förut men jag och Anton har en viss tendens att hetsa varandra och när vi kanske borde tagit beslutet att gå hem för att sova bort förkylningen så valde vi att beställa in varsin mojito och en vattenpipa samt bjuda över en massa folk till vårt bord.
De hela slutade med en riktigt kul kväll där vi först satt på Perrys tillsammans med ett gäng amerikanskor/engelsmän/norrman och sedan gick vi vidare till Maya club där vi dansade loss till en ljudnivå som inte var av denna värld (piper fortfarande i öronen typ)
På morgonkvisten när det var dags att ta sig hemåt så lyckades vi för första gången hitta en taxi som faktiskt kunde läsa den engelska adressen till vårt hotell och efter ett kort stopp i närmsta närbutiken för att handla vatten och halstabletter så gick vi i tokdäck på hotellrummet. Vaknade precis och min förkylning är som bortblåst (nästan iallafall), det funkar alltså att klubba bort en förkylning?!?!
Att handla elektronik i kina är alltid intressant. Anton och jag lallade runt och kollade på lite nya telefoner, plattor och liknande och priserna är juh minst sagt fantastiska, sen att prylarna heter sumsamg istället för Samsung spelar kanske inte så stor roll men då priset för en Galaxy S4 låg på 400sek istället för 6000 som i sverige kunde inte Anton hålla sig och det blev ett inköp.
Vi tittade så klart på luren i affären och den startade upp och såg hyffsat bra/prisvärd ut och enligt de vi hittade på nätet så skulle hårdvaran vara densamma men så klart handlar det om en piratkopia, rakt av. Sanningen är dock att hårdvaran inte är i närheten av att vara samma eller vad sägs om 100Mb ram, en skärm som inte klarar tiltning och en USB-laddare som iallafall jag inte vågar koppla in i min dator.
Summa summarum är nog trots allt att vill du ha bra grejer, då kommer det kosta och Kina var inte mycket billigare på de riktiga prylarna (tex i Apple store) än vad andra länder är
Så har då resan kommit till vår sista dag i Shanghai, imorgon åker vi hemåt. Löjligt varmt idag så de gick knappt att vara ute men framåt eftermiddagen blev vi så pass rastlösa att vi ändå vandra ut en runda, körde lite airhockey i arkadhallen och sedan mötte vi upp Martin, Greg och Chloe för en hej då middag.
Hamnade på ett riktigt schysst japanskt ställe där man fick äta och dricka hur mycket man ville för ungefär 300 och då pratar vi inte vanlig buffe utan det var bara att beställa in rätt efter rätt från menyn. Provade en hel massa nya rätter som jag aldrig sett förut och det var helt klart kul att se kocken grilla och slice maten precis framför ögonen på dig samtidigt som du dricker sake och umgås med kompisarna. Efter middagen som blev lång, närmare 3 timmar lång gick vi vidare till en bar och det blev sent innan vi kom hem, tror nog klockan var närmare två när vi lunsade in på hotellrummet och började packa våra väskor till våra grannars förtjusning men det är klockrent för nu när man sova hela flyget hem (hoppas jag).
Så var d dagen här, dagen man inte kan undvika utan dagen då man måste ta ta sitt pick och pack och åka hem. Misstänker att jag kommer få en del frågor om jag inte haft hemlängtan och för att vara helt ärlig, nej. Det har hänt så mycket på så kort tid, träffat så mycket nytt folk och mer eller mindre varit i situationer som man verkligen inte är van vid och som kräver ens uppmärksamhet så jag har knappt hunnit fundera på livet hemma men viss har man saknat familj och vänner.
Det fanns flera alternativ att ta sig till flygplatsen, den dyra men smidiga varianten att ta en taxi. Det lite enklare men något mer obekväma varianten att åka flygbuss eller trängas på tunnelbanan eller maglev tåg. Jag och Anton diskuterade rätt mycket vilken variant vi skulle välja och beslutet var enkelt även om det inte lockade så mycket att åka tunnelbana mitt i rusningstrafiken med all vår packning men vi kan omöjligt missa chansen att åka ett av världens snabbaste kommersiella tåg, maglev! Att ta sig till den stationen krävde dock en kortare promenad till tunnelbanestationen, en rejäl tur på tunnelbanan i full rusning och 30 graders värme innan vi till slut kunde boarda tåget som på något halv bisarrt sätt skulle kunna jämföras med arlandaexpressen, jag menar den går enbart mellan flygplatsen och en station i stan men här upphör likheterna. Arlandaexpressen kostar en rejält slant medan maglev tåget kostar 50sek för en enkelresa (20% rabatt på de priset om du har en flygbiljett samma dag), tåget är av maglev typ, dvs av magnetisk levitation och medan arlandaexpressen tuffar på i sina 200km/h så susade vi fram i 430km/h. Jag vet faktiskt inte hur lång banan är men vi kom fram på 7minuter och hamnade precis som med arlandaexpressen mitt på flygplatsen, precis lagom till att vår check in öppnade.
Shanghai´s flygplats flöt på smidigt, var en rejäl kö för att checka in men det var inga problem och deras immigration control var riktigt ball, de scannade ditt pass och din passbild dök upp på en skärm, du skulle titta på den bilden samtidigt som en ny bild togs på dig och sen genomfördes en automatiskt ansiktsigenkänning för att se om det är/var samma person. Aldrig sett detta användas så tydligt tidigare även om jag förmodar att iallafall USA använder samma system men det var sjukt smidigt i jämförelse med tidigare nämna land och jag släpptes ut ur landet trots mitt nya skägg 🙂
Flyget med Aeroflot är dock ingen höjdare, trångt, hög ljudnivå och en service som kan konkurrera med RyanAir gör att jag kan nog inte rekommendera någon att åka med Aeroflot om inte biljetterna är väldigt mycket billigare jämfört med andra bolag. Sista turen från Moskva till Köpenhamn var iallafall ett lite mindre men betydligt bättre plan och för första gången idag så gick maten att äta.
Så har då äntligen resan påbörjats och vi är just nu i ett regnigt och grått Tjeckien men vi börjar från början .
Per kom förbi och hämtade upp mig i sigge, resans vrålåk som är en Citroen C1 och redan när vi körde på båten i Trelleborg visade han sig på styva linan och trots idogt gasande av Per så rörde vi oss inte en centimeter, sedan kom den välbekanta doften av bränt gummi och ett skratt senare kunde vi parkera och leta upp vår hytt. Båten mellan Trelleborg och Rostock är ingen höjdare men då vi tog nattfärja var det rätt lagom att knäppa en öl och en liten whiskey innan det var dags att somna till båtens rullande, de gungade friskt även innan ölen och whiskeyn!
Framme ca 06:30 i Rostock satte vi fart och sigge började beta av autobahn mil som om de vore ingenting. Dimman låg tät, molnen nära marken och regnet hängde i luften som på ett tecken att nu jäklar ska ni få uppleva östtyskland på riktigt! Strax utanför Leipzig svängde vi av Autobahn och körde in på en hyfsat stor väg enligt kartan men är det något jag lärt mig så är det lita inte på kartor, vi hamnade ioförisg rätt till slut men vilken väg, asfalterad ko-stig är nog bättre benämning och det var smalt, krokigt och gick både uppför och nerför så vi var tvungna att köra på tvåans växel. Tills dess försvar så var det dock helt riktigt vackert och vi sparade nog en mil eller två.
I Plasy så hittade vi ett fint ”litet” kloster som vi spanade in, var i ganska stort behov av renovering men det var mäktigt nu och jag kan bara drömma om hur mäktigt det måste varit när det var i sin fulla prakt. Nu är vi framme i Plzeň och trots att det regnar så får de bli att gå ut och testa ölutbudet och försöka se lite av stan.
Efter en lugn natt i Plzen så startade sigge upp och vi drog iväg mot det som egentligen är resans start, Ljubljana i Slovenien. Att hitta ut ur stan var en smal sak och snart tuffade vi på igenom tjeckiska småvägar och in i Österrike. Vägnätet är helt klart över förväntan och Österrike visade upp sin bästa sida med nyasfalterade vägar, nästa ingen trafik och sol som tittade fram mellan alptopparna. Österrike bjöd även på lite spänning när vi betade av branta backar (ettans växel för att komma upp) och slingriga vägar, går tyvärr inte att fånga på bild men om ni har vägarna förbi så kan jag verkligen rekomendera en tur igenom Loibl passet. Brant, slingrigt och riktigt vacker natur. Totalt har vi har nu betat av ca 120 mil och man kan säga att det är först nu som vår resa börjar.
Vi är nu framme och Ljubljana och sitter hemma hos slovenen Robin som Per precis intervjuat, kul och annorlunda att bo hemma hos någon ”local”, tyvärr kom vi fram lite för sent för att undersöka staden men vi får göra det imorgon istället, vi har ju hunnit få en hel massa tips på vad man bör se så vi slipper gå på en del nitar (förhoppningsvis). Plzen var väl sådär för att vara ärlig så jag hoppas att det blir bättre.
Idag är vi i Serbien, fast bara på låtsats….egentligen så är vi i Bosnien hercegovina och staden Banja Luka men förutom tullmannen som noga genomsökte vår bil och tittade på oss med en bestämd hård blick (men när han hittade vårt lager med öl i skuffen kom leendet fram) så har vi inte sett en enda bosniak, inte en en bosnisk flagga eller någonting alls som kan påminna om att vi är i BIH, istället så flaggas det med republiks srpska flagga, vägskyltarna är på kyrilliska och ja, vi kunde lika väl varit i Serbien. Vi har även fått vår första ”krigskänning” idag, sönderbombade och hus med kulhål i fasaderna trots att det är närmare 20 år sedan kriget var och då ska vi inte tala om alla övergivna hus pga de etniska rensningarna…det känns på riktigt nu på något sätt.
Innan vi stack iväg från Slovenien så fick vi varning om att det är översvämningar, detta har vi så klart hört tidigare men en varning är alltid trevligt och ja, det var aningen blött på sina ställen Vi drog rakt igenom Kroatien och in i Bosnien och vi i Sverige har haft en varm och skön sommar medan balkan har fått regn och det syns, vi såg majsfält som stod i vatten, höbalar som flöt på fälten och vägkanter som var skyddade av sandsäckar. Vi hade dock inga som helst problem att ta oss fram och jag är fortfarande förvånad över hur bra vägnätet är, vissa vägar må vara små och krokiga men de är inte sönderlappade och fulla med hål som vårt svenska vägnät. Att man sen måste betala en slant för att få köra på motorvägarna, det kan jag köpa så länge de håller den klassen som vägarna har gjort hittills.
Staden Banja Luka är liten men mysig och fylld med små uteserveringar, barer och cafer, vi hittade även deras stadium som vi med en del tur och två delar list tog oss in på och tittade, tyvärr ingen match dock.
Slänger som vanligt upp ett par bilder och bara så ni vet, klicka på bilderna för att få upp de i större format samt med en liten bildtext
Idag är vi i Serbien, det riktiga Serbien och resan hit gick förvånansvärt enkelt. Att komma till Serbien såg vi aldrig som något problem däremot hur vi skulle ta oss till Belgrad orsakade en mindre diskussion, må möjligen vara en generationsfråga, google maps/GPS VS old school kartbok men efter lite dividerande bestämde vi oss för att lita på google och så här i efterhand så levde datorgenerationen upp till förväntningarna och vi kom fram riktigt snabbt. Vi körde tillbaka till Kroatien och sedan rakt österut för att bränna mil på ”autobahn”. Hade vi kört samma väg ner till Banja Luka så hade det gått betydligt snabbare men vi hade missat fantastiska landsbygden i Kroatien och bergsvägarna i Bosnien som vi fick nu men när vi mer eller mindre bara ville beta av sträckan var det perfekt.
Kan även slå hål på en av myterna som vi svenskar har om Balkan och det är deras vägnät, som synes på de bilder jag lagt upp tidigare och några i detta inlägget så är de i riktigt bra skick och faktum är att sämsta vägarna hittills på resan har varit de i Tyskland när vi gav oss ut i obygden, de stora hålen i asfalten som jag hade förväntat mig har lyst med sin frånvaro men så har vi inte ankommit till Albanien ännu…
Eftermiddagen och kvällen har annars spenderats på fot i Belgrad och av den korta tid jag varit här så trivs jag riktigt bra, arkitekturen är en blandning av nytt och gammalt och det märkt tydligt att det är en betydligt större stad än de vi besökt tidigare. Även här har vi dock stött på spår efter kriget i form av ett sönderbombat militärt HQ (Tacka NATO) och man bör vara försiktig när man beställer mat, vi lyckades beställa in mat för ett helt kompani och även om det är galet billigt så känns lite trist att slänga en massa god mat.
Imorgon bär det av mot Kosovo och på ett sätt känns det lite tråkigt att göra en balkan express resa som den här blir då jag gärna skulle stanna och känna av mer på de olika ställena men med begränsad semester så får man göra det bästa av situationen, Belgrad kommer jag garanterat åka tillbaka till.
Serbien är ett lustigt land, på väg från Belgrad så tänkte vi svänga förbi Titos mausoleum. Denna hyllade landsfader och älskade person (iallafall i Serbien) och då kan man tycka att de borde skylta ut denna helgedom rätt ordentligt, FEL. Vi lyckades hitta adressen på nätet och efter att ha tittat på både kartor och och satt GPS´en drog vi iväg från vårt fina hotell och i början gick det bra, Piccolon som hämtade vår bil från garaget gjorde ett utmärkt jobb och parkerade den så vi kom in på rätt gata direkt och vi får iväg med min telefon som GPS i högsta hugg. På vägen visste vi att vi skulle köra förbi röda stjärnans stadium och mycket riktigt så kom vi rakt på den men inte en enda skylt om parkering eller ingång till den, efter lite letade så kom vi in och Per fick till sin lycka ett par bilder inifrån stadion innan vi åkte vidare mot vad vi trodde mausoleet för Tito…
När GPS´en sa att vi var framme och vid en park var vi mitt i ett bostadsområde, ok GPS´en har fått tuppjuck som den brukar få i storstäder tänkte jag och vi kollade runt lite och ja, bakom husen var en eventuell park men inte någon grav, vi körde iallafall vidare och letade men relativt snabbt gav vi upp då vi såg att vi var på rätt adress men inget mausoleum så nu drar vi mot Kosovo och då inträffa så klart nästa problem, var är vi? hur hittar vi till motorvägen? Än en gång litade vi på GPS´en och denna gången slutade det i ett halvbyggt villakvarter i en av alla Belgrads förorter och vägen tog tvärt slut trots att GPS´en visade en fin väg rakt fram. Som tur är träffade vi en trevlig serb som i utbyte mot lite skåne akvavit visade oss vägen ut och sedan rullade resan på bra igen men hur kan inte ha några som helst skyltar till något? I Nis där vi skulle svänga av motorvägen så körde vi med både GPS och kartbok för att vara helt säkra på att hitta och GPS´en sa sväng in på väg 34, kartboken sväng in på väg 25 och vägskyltarna, de sa 14, det ska inte vara lätt! Vägnätet var dock relativt bra hela vägen och gränskontrollen mellan Serbien och Kosovo gick igenom utan några som helst problem och det är nästan att man blev lite besviken över hur enkelt och smidigt det var.
I Pristina som vi är i nu är känslan helt annorlunda mot övriga länder vi besökt, det byggs överallt och hela staden andas framtidstro på ett sätt som jag inte upplevt tidigare på balkan. Vårt hotell är mer eller mindre helt nybyggt och riktigt fint. Vi bor dock granne med KFOR basen och mitt i ambassadområdet så man kan väl säga att vi valde de lite finare delarna av staden men efter en snabb tur på staden så vågar jag påstå att känslan gäller hela staden och inte bara området jag bor i just nu.
Dagen började med tidig hotellfrukost innan det var dags att bege sig mot inrikesministeriet för Kultur, Sport och Ungdom här i Pristina, Per hade fixat en intervju och jag hakade så klart på . Intressant och lärorikt men det märktes tydligt att det var en politiker vi pratade med då alla svar var väldigt genomtänkta för att inte kunna missförstås och han poängterade både en och två gånger allas rätt till lika värde oavsett ras, religon eller hudfärg och att Kosovo har förlåtit Serbien för de grymheter som skedde under kriget, lite graffiti på vägarna talar dock om något annat men överlag så tror jag att ha har rätt och Pristina andas utav en optimism och framåtanda som jag inte upplevt i något annat land under den här resan.
Med andra ord en klart bra start på dagen, att solen dessutom lyste ordentligt och vi fick vår första riktigt varma dag gjorde de inte sämre och dagen har spenderat mestadels på uteserveringar, Man ska ta seden dit man kommer sägs det så jag har druckit espresso och kedjerökt i kopiösa mängder. Jag läste någonstans att i Kosovo så kan man köpa vad som helst och det kan säkert stämma, ruskigt billigt är det eller vad sägs om 2 öl, 2 kaffe och en 1 flaska vatten för €2.50. Det är dock en sanslös konkurrens mellan caféerna/resturanger då det finns minst 2 i varje hus.
För övrigt är Pristina det första landet som jag besökt där jag när jag sitter på toa kan dingla med fötterna i luften, vad är kosovoalbanerna för jättar egentligen?!?!?
Nu bär det iväg för nästa intervju men denna gången ingen politiker och vi ska träffas på en bar, misstänker att detta blir lite mer avslappnat och utan officiell tolk
Gårdagens andra intervju slog nog alla rekord i udda tvist men som så mycket på annat på denna resan, vad kunde vi förväntat oss. Vi träffade Durim på den lokala hotellbaren och tog en öl, snackade om dåtid, nutid och framtid och fick helt klart en annan bild än den vår kära politiker hade målat upp. Efter att ha suttit och snackat en stund så kom frågan upp om vi skulle dra vidare och eftersom Pristina Skybar är stängd pga renovering så drog vi iväg till Germia park där vi hyrde mtb´s och cyklade upp till en resturang. Germia park är en hyfsat stor park som ligger som på en kulle och även om det inte är många meter från stan så hördes inte en bil och de var så lugnt och skönt. Att maten dessutom var helt suverän och att man fick nöjet att cykla nerför berget när vi skulle hem var inte helt fel heller, kan starkt rekommenderas om ni är i Pristina. Annars så kan man väl sammanfatta Kosovo med byggarbetsplats, det byggs och grävs överallt!
Idag satte sigge fart mot Makedonien, en nätt trip på bara 8 mil och förutom att det var ganska mycket lastbilstrafik (har tappat räkningen på antalet cementbilar vi hamnade bakom) så gick både resan och gränskontrollen utan problem. Framme i Skopje checkade vi in på hotellet och sen drog ut på stan och jag har rejäl öststatskänsla här. Må vara att nästan hela staden raserades i en jordbävning på 60-talet men centrumet är omgivet av rejäla betongblock till lägenhetskomplex i sann öststat-arktitektur och för att piffa upp det så har de placerat ut statyer, överallt! Det funkar sådär. Vi besökte även ”gamla stan” och den turkiska basaren vilket kändes som vilken turistfälla som helst men det är inte bara dåligt här. Det går mer eller mindre inte att göra av med pengar (galet billigt), kvinnorna är vackra och maten är ruskigt god…då kan jag stå ut ett par dagar med halvfärdiga miljonprogramshus i betong och malplacerade statyer som hänvisar till det ottomanska riket.
Inga bilder idag eftersom modemet redan är överbelastat 🙂
Lätt nervösa satte vi oss i bilen för att bege oss till Albanien, inte rädda för själva Albanien utan eftersom alla har skrämt upp oss med hur värdelösa vägar de har och hur svårt det är att köra bil där, inget kunde vara mer fel. På väg mot gränsen så stannade vi till i en nationalpark och ironiskt nog var det den mest nedsmutsade och skitigaste platsen jag sett på hela resan men vilken utsikt det var, det är något speciellt att stå och titta ned på molnen!
Innan vi kom fram till Tirana så stannade vi till i en liten stad som heter Ohrid som ligger precis intill en stor sjö. Stan var riktigt mysigt och kunde varit vilken grekisk/italienska by som helst intill havet men nu är det en liten Makedonisk stad/by intill en sjö. Efter lite mat så tog vi ett varv runt stan och de kändes som hela byn levde på att sälja pärlor, jag är dock inte den som brukar bära pärlor så inga inköp för mig utan istället så sattes bilen mot gränsen och det blev rejält med höjdmeter innan vi var framme. Inga problem för sigge och trots att det varit enorma skyfall här igår så var vägarna i bra skick och ända tills vi kom fram till Tirana rullade det som tåget (kinesisk tåg som fungerar, inte svenska varianten).
I Tirana var tydligen påven på besök och varenda väg intill centrum var avstängd och vad som vanligen klassas som kaotisk trafiksituation blev genast mycket värre, svettdropparna började komma fram i Pers panna innan vi hittade ett hotell där vi kunde slänga in bilen och andas ut över att inte kört över någon eller blivit påkörda.
En dusch senare och vi går ner mot stan för att se stan och jag lägger märker till att borta vid den vägen står en sjuhelsikes massa människor, vi går dit och frågar vad som händer och får då reda på att påven ska köra förbi vilken minut som helst. Vår resa må vara aningen stressad och hektiskt men detta är ju så osannolikt som de bara kan bli! Riktigt svårt att fånga bild men ja, jag har iallafall varit och sett påven hyfsat nära. Tirana verkar annars vara en riktigt trevlig stad, engelskan funkar hyfsat och vårt största problem just nu är att vi har alldeles för mycket pengar, imorgon får det bli shopping!
Kvällen igår avslutades över öl tillsammans med hotellportiern där vi diskuterade allt från kommunism-socialism-kapitalism och religon till vilket som är den godaste ölen och hur man på bästa sätt tar sig ifrån Tirana till Durres där vi är nu. Riktigt trevligt och lätt annorlunda som ungefär allt annat på den här resan.
Dagen började dock med att vi tänkte dra ner på stan och handla lite, klädlagret har börjat sina och rena kläder är alltid trevligt men tyvärr verkar det som att gud är sur för att påven drog så himmeln öppnade sig med ett rejält åskoväder och massor med regn. En lätt språngmarsch bort till grannhuset och första inhandlingen blev ett paraply innan vi fortsatte ner mot stan. Regnet lättade dock fint under tiden jag handlade mig en ny sovenir-handduk inför beachen i Durres och sedan satte vi fart mot stan för att leta kläder vilket resulterade i att nästa inköp blev en smörgåsgrill, japp ni läste ni rätt…en smörgåsgrill. Den var billig, den var ganska fin och tydligen så hade Per stort behov av en sådan. Dessutom så provade säljaren att den verkligen fungerade innan köpet så den måste vara bra! Vi hittade dock lite kläder också och jag tror nog att Albanien klassas som det billigaste landet hittills och det största problemet har varit att kläderna har varit för fula, inte att vi känner att de inte är billigt nog. Ett par converse skor går på hundringen och ett par Vans gick på strax över. Är man ute efter shopping är Tirana alltså the shit om man bara har tålamod att gå igenom ex antal butiker, stånd och bagageluckor. Vill du dock ha kvitton och intyg på att det är äkta varor så bör du kanske åka till något annat land.
Efter att ha handlat så satte vi oss i bilen och drog ut till kuststaden Durres, runt 28 i luften, strax över 20 i havet och strålande sol gjorde att vi kände oss riktigt taggade på att bara checka in på första bästa hotell och sen hoppa i havet. Bor på ett hyfsat fint hotell med egen balkong med havsutsikt, ca 30m till havet och och priset, ca 270:-/natten för ett dubbelrum, det funkar! SMHI har lovat regn och åska hela dagen men här ute vid kusten märks inget av de av utan jag lägger upp ett par bilder, sveper min öl och hoppar i plurret igen.
Efter att ha ätit en minimal frukost och övervägt om vi skulle bada en sista gång innan vi lämnar Albanien så satte vi oss i bilen och satte kurs mot Podgorica i Montenegro. Allt snack om att vägarna är urusla och trafiken är jobbig är just snack och resan gick helt klart över förväntan, visst att det ibland skapas 3 eller 4 filer på den tvåfiliga motorvägen och att man ibland utnyttjar trottoarer eller annan ledig plats för att ta sig fram och det ställer sina krav på förare men så länge du bara har koll vad som händer runt om din bil och visar tydligt vart du tänker ta vägen är det ingen fara. Ta seden dit man kommer och kör som en biltjuv så klarar man sig bra. Lite besviken är jag dock allt att jag inte fått se så många av Hoxha´s alla bunkrar men jag har fått se några och med lite fotoredigering kan jag nog till med ha en bra bild eller två.
På vägen till Podgorica stannade vi till vid ett fågelreservat för att förhoppningsvis få se lite pelikaner och kanske till och med svart stork men för att vara ett naturreservat där 50% av europas fåglar har skådats fanns just idag noll och ingenting eller jo, ett fågeltorn och ett par skyltar men djurlivet lyste med sin frånvaro.
Snabbt gav vi upp och gav oss iväg de sista milen mot Podgorica där jag villigt kan erkänna att jag inte hade några större förväntningar på utan trodde att jag skulle få uppleva ännu en gråtrist socialistisk industristad, dessutom hade yahoo weather lovat regn under dagen så döm till min förvåning när vi kommer fram till en riktigt mysig liten stad, fylld med parker, floder och grönområden och dessutom lyste solen skarpt mot en knallblå himmel. Stan må vara liten och det är inte alls samma antal uteserveringar eller restauranger men de som finns var väldigt mysiga. En intervjy av nyhetsredaktören på den lokala tv-stationen senare så hamnade vi på ortodoxa kyrkans soppkök och även om jag har ätit bättre middagar så betalade vi åtminstone för en god sak. Prisläget är fortfarande ruskigigt billigt och här använder man euro även om de inte är med i valuto unionen och talar engelska, win på de!
Med sorg i hjärtat lämnade vi Podgorica men först efter att ha avnjutit en rejäl hotellfrukost på terassen i strålande solsken och även om vi bodde mitt i stan så hördes inte något annat än fågelkvitter och vattnet som forsade fram strax bredvid oss. Det har sina fördelar med att bo på fina hotell och detta hotellet var nog ett av de bättre, hotellfrukosten var gudomlig och med det läget och vädret så kunde man inte få en bättre start på dagen. Vi hann även beta av en intervju med PR-någonting för Montenegros fotbollsförbund och trots att jag inte kunde vara mer ointresserad så försökte jag hålla god min och flika in med en bra fråga/påstående då och då.
Iväg mot Bosnien (igen) och denna gången så blir det bilväg igenom mer eller mindre hela Montenegro innan vi anländer söderifrån och arbetar oss upp mot Sarajevo. Sträckan enligt google maps skulle bara vara 23mil och i Montenegro slås vi av fantastiska vyer och fina vägar men direkt efter gränsstationen mot Bosnien så halveras vägen och vi stöter på både ett och två ställen där vägen bokstavligt talat har spolats bort och vi kör direkt på berget samt för vägras, som tur är så hann de upptäckas och vägen grävdes fram tills vi kom dit men det är först här som balkan lever upp till sitt rykte om dåliga vägar och även om det var smalt, krokigt, höga asfaltskanter och hundrameters stup på sidorna av vägen var de aldrig några problem att komma fram även om det tog betydligt längre tid att köra de 23 milen än vad det gör i Sverige.
I Sarajevo kom nästa chock, fast i bilkö i närmare en timme innan vi kom in i staden och då säger GPS´en sväng upp på vägen men det finns juh ingen väg, eller jo det finns en liten liten gångväg kanske…efter snurrat runt ordentligt så tittar vi närmare och nej, det är ingen gångväg utan GPS´en har visat rätt hela tiden. Inte lätt när man tvivlar på tekniken men gatorna i ”gamla stan” i Sarajevo är allt annat än stora och hade vi haft en större bil än sigge så är det ytterst tveksamt om vi hade kommit fram. Idag är det dock inget lyxhotell utan istället bor vi i ett hostel bestående av 2 rum och där ägaren bor på ovanvåningen så med andra ord så lever vi som balkan upplevs, blandar hej vilt mellan lyxhotell och couch surfing.
Kvällen igår spenderades med att gå på museum om Srebrenica och sen var den stämningen död, att jag aldrig lär mig att folkmord inte är kul!
Idag knatade vi ner till turistinformationen för att försöka få tag i en stadskarta över Sarajevo och det besöket slutade med att vi anlitat en guide/chaufför. Jag brukar vara aningen skeptisk till sådana här turer men Jasmin som vår guide hette var riktigt grym, försökte inte sälja på oss en massa skräp och visade och berättade massor av hur det var att växa upp under tiden bomberna föll. Vi besökte den judiska kyrkogården som Madde tipsat om och även om jag inte tyckte det var något speciellt så var det helt klart intressant, sedan styrdes bilen upp mot bergen och vi besökte OS-byn, bob-banan som är totalt nedklottrad och vi såg sönderbombade hus där de ”serbiska” krypskyttarna låg. Jag sätter serbiska inom citat tecken eftersom det var faktiskt inte var Serbien som bombade skiten ur Sarajevo även om hela de västerländska samhället har fått för sig det. Här träffade jag på en väldigt trevlig man med en sympatisk get och även om vi inte pratade samma språk så funkade det fint med teckenspråk och att bjuda på cigaretter här går alltid hem (geten rökte inte men tackade för erbjudandet). Här kom även första varningen om att se var ni sätter fötterna för det kan eventuellt finns minor här, både jag och Per har dock benen i behåll så det gick bra.
Vidare bar det nerför branta backar till flygplatsen och ett besök i den minimala livslina som Sarajevo hade under belägringen, tunneln under flygplatsen. Väldigt intressant museum och det visar väldigt tydligt vad vi människor klarar av med hjälp av lite djävla anamma och en rejäl dos desperation. Tunneln som var 800m lång gick under Sarajevos flygplats som hölls av FN och gjorde det möjligt att införa mat, vapen och andra förnödenheter till stan samtidigt som de kunde exportera ut cigaretter och andra saker ur stan till sina trupper som var utanför staden. Turen avslutades med att ännu en stigning uppåt kullarna och vi avslutade med en kopp bosniskt kaffe på en terass med utsikt över Sarajevo´s äldre delar, riktigt underbart.
Vi har även hunnit besöka de äldre delarna av stan, faktum är att vi bor mitt i de äldre delarna och en tur längs snipers alley och det är lite kul att man kan se de olika tidsåldrarna som årsringar på en stad så är det i Sarajevo helt annat, här är det de gamla delarna i öster och ju längre västerut du tar dig, desto nyare och moderna är det. Fast det är klart, så inklämt mellan bergen som staden är så kan den omöjligt bli särskilt bred. Strax blir det iväg och träffa Amira för en kaffe och nya historier från staden som varken tillhör väst eller öst utan istället bara är en stor gigantisk mix av alltihopa.
Dags för ännu en dag i bilen och idag bar det iväg från de krokiga gatorna i Sarajevo vidare mot Mostar och sedan mot Split. Mostar som så många har tipsat om sög rejält enligt mig, fullt med turister och sovenirförsäljare som försökte kränga på dig en massa skit men vi fick se den berömda bron iallafall och käkade en kebab som både smakade och såg ut som kalops ungefär…sen bar det av mot Split, Kroatien och efter lite meck så lyckades vi navigera upp på landets förmodligen nyaste väg, så pass ny att de inte ens hade hunnit bygga klart påfarter, mackar eller vägtullar.
Resan flöt på bra och det som slår mig är vilken skillnad det är på Kroatien här längs kusten mot hur det var inne i landet. Här ser du inga sönderbombade eller övergivna hus, här ser du inga fattiga bönder som gräver bland stenarna för att hitta något att äta. Istället så avlöser den ena lyxigare villan efter den andra och bilarna är inga rostiga, sunkiga yugos utan nya fräsha bilar om i vilket västland som helst. Skillnaden är enorm mot det Kroatien vi såg på väg till Banja Luka i Bosnien.
Inte mycket kvar på vår resa igenom balkan och på ett sätt känns det som balkan resan redan är över, Split kunde varit vilken turistort som helst, var som helst, vi må bo lite off men jag får hela tiden en känsla av att jag har sett det här förut
På väg norrut och hemåt så känns det faktiskt som vi har lämnat balkan. Vi kör längs den kroatiska kusten och det är som jag påtalat tidigare helt annorlunda än kroatiska inlandet och även om vägen är smal, krokig och helt perfekt för mc-körning så har sigge tuffat på bra även om han har börjat gnälla varje gång vi svänger höger. Vägen mot Rijeka från Split är underbart vacker och kan rekommenderas starkt till alla som vill köra en vacker väg och har gott om tid, uppskattningsvis så snittade vi 50-55km/h och blev omkörde av den ena motorcykeln efter den andre, Adriatiska havet ett stenkast åt vänster och höga berg ett stenkast åt höger = vackert!
Vårt enda mål för dagen var att besöka nationalparken Paklenica i ett sista försök att få se några vilda och roliga djur, vi borde dock ha gjort lite research förutom att kolla på kartan och säga där är en nationalpark för väl på plast så hittar vi Kroatiens och ett av europas största klätterställen. Med andra ord inte en fågel, bergsget eller lodjur i närheten så vi får hålla till godo med ett par trutar och fiskmåsar, eventuellt en delfin men de kan likaväl varit en boj (och troligast en boj). Trots bristen på djur och att stället var överfyllt med hurtiga människor som klättrade överallt så var det riktigt vackert och sjukt jobbigt att gå längs den steniga ravinen uppåt.
Efter vårt besök så drog vi vidare längs kusten och när solen började gå ner så bestämde vi oss för att stanna för natten, kvällens hotell bevisar tesen om att ingenting är avgjort och mina tankar om att Kroatien är väldigt västerländskt, iallafall längs kusten går helt i kras och istället levereras ett hotell i sann Tito anda, betongkloss utan dess like, stort och väldigt inrökt. Särskilt billigt är de inte heller men det är garanterat billigare än det 5-stjärniga som ligger bredvid som är av ett par årsmodeller nyare.
Som av en slump tyckte Per att det var min tur att köra lagom till att gränsen mot Österrike närmade sig och strax efteråt ersattes asfalten av något som liknade en tvättbräda med hål i, vägen blev smalare och smalare och och höjdmeterna tickade på en hiskelig takt, Jag misstänker starkt att han satt på inside information här men jag har inga bevis. Sigge plågades hårt med höga varv på låga växlar på vägen upp och med varma bromsar på väg ned men Plöckenpass besegrades och vi kom in i Österrike utan några missöden. 40 mil på ungefär 7h ex pauserna säger väl en del om den snitthastighetenl men det intressanta är att de vägarna vi trodde vi skulle få på balkan, de fick vi nu, i Österrike.
Framme i Rosenheim så bestämde vi oss för att ta nattläger och efter att ha hittat ett mysigt lite hotell/hostel så gick vi ut på stan och de visar sig att stan firar 150-års jubileum samt de har en utställning med Inka- King of the Andes här, bra tur då Inka är alltid intressant och kan vara kul att kolla in och 150-års jubileum, ptja tysk öl är aldrig fel och dessutom hade de en del roliga utställningar med gamla polis/brandbilar/ambulanser och det var fullt ös på stan.
Efter att ha gått ett varv på stan så var det dags att försöka hitta hem igen, efter två veckor på balkan så borde inte en liten tysk småstad vara några problem men ack vad fel det var, efter mycket vandrande, klianden i huvud och en hel del skratt så lyckades vi till slut hitta vägen som vi körde på väg in till stan och sen kunde vi backtrack´a vår väg till hotellet, jag måste börja lära mig ta visitkort på hotellen jag bor på för detta är inte första gången som jag är vilse men inte kan ta taxi tillbaka eftersom jag inte vet hotellnamnet.
En vacker morgon i Rosenheim spenderades först på Inka-utställning (så nu måste jag verkligen ta tag i min sydamerika-resa) och sedan vidare ut på stan eftersom Per lovat att köpa hem något badsalt som färgar vattnet….sagt och gjort besökte vi nog vartenda apotek och drogeria innan vi till slut fann vad vi sökte och satte genast stegen raskt mot stadens bryggeri. Efter en liten nätt vit lögn om att vi skrev reportage om ölturism släpptes vi in och kunde köpa väldigt lokal öl till ett väldigt symboliskt pris.
Tanken var sedan att vi skulle i sakta mak köra norrut på småvägarna och njuta av den tyska landsbygden men 1.5h senare och vi kommit ca 2mil norrut gav vi upp och körde upp på autobahn mot Berlin…under resans gång kom vi dock fram till att vi kanske skulle sikta på nattfärjan mot Sverige istället och siktet ställdes om mot Rostock då vi hade en hyfsad tidsmarginal för att hinna med och allt gick bra tills vi kom till Potsdam, där tog det bokstavligt stopp pga en olycka och klockan gick betydligt fortare än vad vi rörde oss framåt. Väl förbi så blev det en kamp mot klockan om vi skulle hinna med men med ca 20minuter innan färjan lägger ut så rullar vi på tillsammans med ett ganska stort antal bulgarer, tjecker, tyskar och polacker. En nätt sträcka på 85 mil avverkades och det var nog den längsta biten vi körde i ett streck, å andra sidan var flertalen av milen på autobahn och även om man var lite mör när man gick ombord så var de aldrig några konstigheter.
Resan är nu officiellt slut och imorgon kommer det ett litet inlägg där jag ska försöka sammanfatta vad jag fått för uppfattning om de olika länderna, nu blir det dock vila lite och sen försöka ta sig mot Stockholm
Så är då balkan resan över och jag tänkte sammanfatta den i en väldigt kort beskrivning per land som vi besökt, självklart så har jag spenderat så kort tid i varje land att jag vet inte vad jag pratar om egentligen men detta är iallafall mina första intryck som bygger mer på känsla efter att ha besökt och pratat med folk än någonting annat: (Länderna är sorterade efter ordning av vårt besök)
Sammanfattningsvis som gäller för alla länderna är dock att jag kände mig aldrig otrygg någonstans, trots att vi körde både motorväg och småvägar var de riktigt bra och detsamma gäller boendet. Prisläget är billigt, väldigt billigt även om det blir dyrare ju mer landet har närmat sig europa och språket. Engelskan funkar fin fint och euron funkar i samtliga länder även du eventuellt får växeln tillbaka i deras lokala valuta ibland och lite sämre kurs än om du betalat i den lokala valutan direkt.
Slovenien:
Slovenien är det land som helt klart är mest likt det västerländska samhället som vi är vana vid. Infrastrukturen är väl utbyggd, husen är nya/fräsha, hela och de kom undan från splittringen från Jugoslavien med endast 10 dagars krig. Med andra ord så har de alla förutsättningar i världen för att få till ett riktigt bra samhälle. Ändå misslyckas de, efter att ha pratat med Robin som vi bodde hos i Ljubljana så fick vi reda på att självmordsstatistiken för slovener är skyhög och alkoholismen är utbredd vilket syns när man besöker närmsta butik/mack som säljer någon form av alkoholhaltiga drycker. De är inte ”västerlänningar” men å andra sidan har de inte samma problem och historia som övriga republiker från Jugoslavien vilket ger dom en identitetskris utan dess like. De sloveniska bergen är dock värdiga utmanare till alpern för skid eller cykelsemestern.
Serbien:
Serbien är väldigt ryskt i form av samhälle, kultur och hur man beter sig allmänt samt att de känner sig väldigt förorättade utav NATO´s bombningar och av västvärldens hårda fördömande av landet under kriget på 90-talet. Någon sa ”Serber glömmer inte, förlåter inte” och det känns som det stämmer in bra på hela landet, istället för att som resten av republikerna ha närmat sig EU så har Serbien kört sitt egna race vilket har isolerat dom, något som dock sakta men säkert har börjat ändras men det genomsyrar fortfarande hela landet. Belgrad är dock största staden i fd Jugoslavien och en storstad är altid en storstad, här finns garanterat något för alla.
Kosovo:
Kosovo är det minsta landet av de vi besökte och är inte ens erkänt som eget land utav Serbien vilket gör att man får planera sina gränsövergångar en del. Stämningen i landet känns väldigt optimistisk och rent av som vilda västern där det byggs och skapas nya saker helt utan reglering känns det som. Pristina´s nya borgmästare har lovat och arbetar på att reglera det hela men hans föregångare som försökte samma sak sköts ner på öppen gata. Idag är det en modern form av guldyran i Klondyke och utan snack är det landet som är mest framåt. Nackdelen är att det är litet och faktiskt inte mycket att se men är man i närheten så tycker jag absolut att man ska ta och svänga förbi om inte annat bara för att insupa atmosfären.
Makedonien:
Makedonien visade inte upp sin bästa sida under vårt besök, vädret var gråmuligt med inslag av regn och hotellet vi bokade hade fejkat sina uppgifter på booking.com för att verka bättre än vad det var. Landet börjar med andra ord med en helt gäng med minuspoäng och det gjorde inte mycket för att höja dom. Att sätta ut hundratals statyer i alla dess former i huvudstaden hjälpte inte men ett bonuspoäng är att det går lätt och billigt att flyga till Skopje från Malmö så åk hit och överbevisa mig om hur mycket staden suger.
Albanien:
Albanien var nog det land som jag hade mest fördomar mot inför mitt besök och inte en enda uppfylldes. De må berott på påve-besöket men Tirana var väldigt rent och prydligt och jag såg inte många tiggare eller andra riktigt riktigt fattiga människor. Engelskan funkar riktigt bra överallt och jag som hade förväntat mig mercedes bilar överallt såg olika bilmärken överallt. Vägarna var riktigt bra, alla var riktigt trevliga och även om korruptionen tydligen ska genomsyra hela landet så märkte vi aldrig av något. Utländskt kapital flödar in i landet och jag tror att Albanien snart kommer dyka upp på listan över klassiska charter orter som man åker till för sol och bad precis som Grekland eller Turkiet.
Montenegro:
Här råkade vi ut för motsatsen till Makedonien, vädret kunde inte vara bättre och hotellet var super, kanske även det bästa på hela resan. Staden Podgorica sen kanske egentligen inte hade så mycket att erbjuda spelade inte så stor roll för vem kan inte tycka om att sitta på uteserveringar, dricka billig öl eller kaffe och titta på vackra kvinnor. Landet påminner i sig väldigt mycket om Serbien med undantaget att de vill och gör allt i sin makt för att närma sig EU och naturen ute på landsbygden är helt underbar om man tycker om höga berg och djupa dalar.
Bosnien Hercegovina:
Bosnien är landet som är dödfött, tvingats fram igenom externa beslut och än idag lider utav det. Landet är en federation som just Jugoslavien var (och det gick ju så bra för jugoslavien) och består av tre stor folkgrupper (kroater, serber, bosnier) som alla har varsin president och det enda som är konsekvent över landet är att det aldrig är den bosniska flaggan som hissas. I Norr och i viss del syd hissas republica srpska och västerut är det kroatiska flaggan, såren har inte läkt sedan kriget på 90-talet vilket gör att nationalismen flödar och man gör sitt bästa för att hindra motståndaren istället för samarbeta. Resultatet blir ett slags stiltje och missnöjet gror och under tiden går granländerna vidare i utvecklingen. Sarajevo är dock en helt underbar mix av alla dessa olika folkslag och religioner men för att citera Amira som vi träffade i Sarajevo, ”Vi sitter på en krutdurk” men att låta staden än en gång råka ut för ett inbördeskrig vore en rejäl miss av omvärlden. Sarajevo rekommenderar jag starkt att åka till och även om vi krigsturistade rätt hårt här så finns det så mycket mer.
Kroatien:
Kroatien har två ansikten, dels har vi den rika och fina sidan längs kusten dit turisterna vallfärdar. Det är väl utbyggt, det är rent, snyggt och för att vara helt ärlig som vilket medelhavsland som helst men sedan har vi inlandet som fortfarande visar tydliga spår från kriget med sönderbombade och övergivna hus. Här är det betydligt fattigare, vägarna är lite smalare, husen ganska mycket sjaskigare och det är här kan se du en och annan yugo eller häst och vagn. Det känns verkligen som två helt olika länder och även om det kanske inte är lika bekvämt så rekommenderar jag en tur inåt landet nästa gång ni ligger på stranden och pressar sol för naturen är vacker och ska ni säga att ni varit i Kroatien så bör ni ha sett båda sidorna.
Natten den 26 april 1986 hände det som inte får hända. En kombination av dåliga beslut, fuskbygge och vetenskaplig fakta som på den tiden var okända resulterade i en explosion i reaktor fyra och kort därefter en komplett härdsmälta och ännu en explosion, denna gång en kärnexplosion. Radioaktiva partiklar spreds vind för våg och den värsta kärnkatastrofen i människans historia var ett faktum.
Nu har Sovjetunionen varit upplöst sedan länge och nästan 30 år efter katastrofen packade jag ryggsäcken för att uppfylla mina post-apokalyptiska drömmar och se hur naturen har tagit över det som en gång i tiden var civilisationens framkant.
För att överhuvudtaget komma in i den avspärrade zonen (som är ca 30km i diameter) så måste man ha auktoriserad guide, det finns gott om poliser och snabbt förstod jag att guidernas prat om att alltid ha passet redo inte var tomt prat, man vet aldrig när man kan bli stoppad men det var väl också det ända av säkerhetsföreskrifterna som stämde. Man får inte gå in några hus längre pga rasrisken, man får inte röka, äta, dricka, gå i t-shirts. Listan var lika lång som den rabblades upp snabbt och avslutades med att guiden tände en cigarett och frågar om vi vill gå in i teatern.
Pripyat må vara en spökstad men runt kraftverket är det full aktivitet, den gamla sarkofagen som imponerande nog byggdes ihop på ett par månader läcker och en ny håller på att sättas ihop, denna gången inte ett hafs-jobb utan den ska vara tät och framtidssäker. Samtidigt så arbetas det på att avveckla de övriga reaktorerna, först december 2000 stängdes den sista reaktorn efter intensiv lobbyverksamhet från EU och nu ska det städas så gott det går.
Ett par mil bort från kraftverket träffar vi Sergej och hans fru, de är två av alla som blev evakuerade men de är också två av de som valde att tacka nej till ny lägenhet i storstaden och flyttade tillbaka. De lever ett hårt liv, nästintill självförsörjande på sin lilla gård i en ständig kamp mot naturen. Strålningen varken syns eller hörs men är ständigt där, samtidigt är den deras minsta bekymmer. Idag är det rovdjur som varg och lodjur som hotas deras levebröd, grisen och hönsen och vildsvinen som plundrar deras potatisåker. I samband med katastrofen så avlivades alla djur som påträffades. Människorna tillsammans med sina ljud och avgaser försvann och hela området var tyst, stilla, dött. Djuren kom dock snabbt tillbaka och forskning visar att de har anpassat sig till strålningen, Tjernobyl må vara en katastrof för mänskligheten men för djurlivet är de numera en frodande fristat.
Så är jag och min väska ute på nya upptåg igen, tror dock att jag satte nytt rekord i lite packning, endast 6Kg inklusive väska kvalar troligtsvis in till min lättaste packning hittils men vad har jag glömt? Än så länge är det bara tandborsten som jag saknar.
Resan började igår med flyg ner till köpenhamn och efter att Sverige lyckats få igång sitt radarsystem igen och kunde öppna upp luftrummet bar det iväg mot Tokyo, Japan. Planet var slitet, sunkigt och vi satt som packade sillar men med tanke på vad jag betalade för biljetterna så kan jag inte klaga. Väl framme i Tokyo gick allt som på räls och första känslan jag får är hur välorganiserat och fungerande saker och ting är, vi må varit på en stor flygplats och i en jättestor stad men de känns inte stressigt, skitigt och till och med gränskontrollen flöt smärtfritt.
Duktigt skadade av jetlag och trötthet valde vi dock att åka till hotellet och sova ett par timmar, nu börjar klockan närma sig 18 och vi har en middagsbjudning med yakuzan.
Ps. Vi har en fjärrkontroll till toaletten med allt från hur varm stolsdynan ska vara till, ja..jag har inte labbat ännu men vem kan inte älska de här landet!
Jag överlevde mötet med yakuzan och vilken kväll det var. Vi blev upphämtade på hotellet och jag är osäker om det var ett medvetet drag från deras sida eller om mina fördomar visade sig bara vara förkunskap men bilen uppfyllde i stort sett alla punkter i form av stor, lyxig och uppseendeväckande i sin diskreta form, med andra ord helt omöjligt att missta sig för vem som satt i bilen trots de tonade rutorna. Efter en kortare tur så satte vi oss på en av deras restauranger där vi gick igenom det japanska köket, från sashimi till kycklingnacke och en hel massa annat som jag inte vet vad det var och de var så gott. Till detta avhandlades alla möjliga och omöjliga frågor och rikliga mängder med sake slank ner. Helt klart en grym kväll och att vi blev inbjudna till att träffa dom igen borde betyda att vi gjorde inte bort oss helt.
Aningen torr i halsen och med lätt huvudvärk idag så satte vi oss på tunnelbanan och åkte till Studio Ghibli museumet. Förmodligen med mer tur än skicklighet så lyckades vi ta oss rätt igenom den gigantiska och för oss svenskar totalt obegripliga tunnelbanan och möttes av en leende Totoro, sann lycka! Museumet var riktigt trevligt, ganska litet och allting på japanska ioförsig men helt klart värt ett besök om ni är här i närheten. Förutom skisser, bilder och och berättelser om alla olika projekt de gjort så hade de även filmvisning, tyvärr även denna enbart på japanska (dvs ingen engelsk text) men grymt kul ändå. På väg hem från museumet så tog vi en liten rundtur i en park, jag som förväntade mig höst blev aningen paff över hur grönt och vackert allting är, blå himmel och runt 25 grader är en helt ok ”höst” så jag klagar inte.
Idag har vi varit duktiga och jobbat eller vad man ska kalla det. Började med att vi blev upphämtade på hotellet för att sedan åka iväg så Andreas kunde göra lite intervjuer och ta foton. Jag, jag hängde på för vem kan missa ett sådant här tillfälle. En heldag senare är vi tillbaka på hotellet och nu funderar på vad vi ska äta till middag, ris låter troligt…
Slänger upp lite random bilder från resan:
Att japaner är väldigt artiga och trevliga är vida känt men igår tror jag att jag att de slog rekordet. Runt 02:30 kommer vi fram till att vi vill gå på klubb och dansa men vart ska man gå? Så klart frågar vi bartendern på karaokebaren som vi är på om han har något bra förslag och när han inte kom på något bra ställe blev i stort sett hela baren inblandad och hela situationen slutade med att en av killarna började ringa runt till sina kompisar för att höra vart man bör gå…mitt i natten. Vi fick fram ett par olika förslag och även om det kanske inte var bästa klubben eller området som jag besökt så var det riktigt kul.
Dagen spenderades som sann turist, besöka tempel, besöka ”Tomb of ronin” där de 47 samurajerna ligger begravda och glida runt på stora shoppinggator i ösregn, vädret kunde så klart varit bättre men riktigt kul, synd bara att man inte blev insläppt i Asakyusa templet pga någon ritual som de höll på med men men, man kan inte få allt.
Man kan spendera en evighet i Tokyo utan att hinna se allt men jag har begränsat med tid och vill se mer av Japan så jag satte sikte på Kyoto. Tunnelbanesystemet må vara förvirrande men Shinkansen var riktigt bra, både lätt och smidigt att köpa biljetter och även om jag snålade och åkte andra klass så var det gott om både benutrymme och stolplats, bagage är dock inte rekommenderat men då jag reser lätt så fick min väska plats på hatthyllan utan problem. Enligt nätet så ska man kunna se Mt Fuji från tågresan men jag lyckades såklart somna, trots att min granne hade en liten bäbis i knäet under hela resan. Sammanfattningsvis kan man väl säga att det är raka motsatsen mot att åka tåg i Sverige, riktigt behagligt, smidigt och prisvärt och Japan får tio tummar upp för att de håller ordning på sina barn.
I Kyoto valde jag att ge mig i kast med Nishiki market, ungefär en gigantisk food court. På väg dit hittade jag dock ett antal tempel som jag passade på att besöka men även Shosei-en Garden. Grymt vacker park och det var så skönt att bara vandra runt i duggregnet och insupa atmosfären, lugnet och omges av höstfärgerna som man ser här, tyvärr är jag inte tillräckligt bra fotograf för att göra den rättvis men ett besök rekommenderas starkt, oavsett årstid.
Jag hann även upp till Nishiki market, mat i alla former, konsistenser och ursprung hittas i en härlig mix från 5-stjärniga restauranger till en bänk på gatan. Allting blandas med matbutiker/marknadsstånd där de säljer husgeråd. Duktig turistfälla är det men trevligt och överlag så var allt jag testade gott, fråga mig bara inte vad det var jag käkade för jag har ingen aning.
Ett återkommande tema på frågor var om jag skulle bo i ett sådänt rör hotell där man typ kryper in i ett minmalt rör/kub för att sova och nej, det har jag inga planer på. Däremot så valde jag att spendera natten i en klassisk ryokan, dvs vävda halmmattor, badhus i källaren och en säng…som inte riktigt är som våra vanliga svenska, tilläggas ska dock att jag har aldrig sovit bättre och jag rekommenderar det starkt!
Dagen spenderades sedan vidare i Kyoto, staden ligger riktigt fint i dalen omgiven av gröna berg men framåt eftermiddagen nä jag kände att staden börjar kännas utforskad så tog jag en tur upp i Kyoto tower och dra på trissor..den tar juh aldrig slut?!? Känns ändå som jag plockat ur russinen ur kakan med min begränsade tid så jag tog och satte mig på shinkansen igen för att ta mig till Hiroshima och här är det tydligen rälsbuss som gäller vilket var lite svettigt att försöka höra och förstå vad de ropade ut innan jag kom på att jag sitter ovanjord, jag kan låta google maps visa var jag är. Taktiken funkade perfekt och jag kom av på stationen som är precis utanför mitt hotell, 1-0 till mig men Hiroshima, skaffa skylta så man kan läsa vilket som är nästa station!
I Tjernobyl så undersökte jag vad som händer vid en härdsmälta och kärnexplosion, här ser jag resultatet vid en planerad smäll istället. Bomben innehöll enligt uppgift 50kg uranium (Wikipedia säger 64kg?) och mindre än ett kilo användes i själva fissionen men resultatet blev över förväntan för amerikanarna och en katastrof utan dess like för Japan med över 200 000 döda varav ca 20 000 var koreaner. I Tjernobyl så var reaktorn instängd och försökt skyddad mot katastrofer iallafall medan här exploderar bomben på noga uträknad höjd för maximal skada. Idag är området en stor park med tillhörande museum, monument och påminnelser om att aldrig glömma och för en kärnvapenfri värld och vad kan vara bättre än att undersöka detta i strålande sol och blå himmel?
Efter spenderat hela förmiddagen i parken och museum fick det bli en snabb tur på stan för lite mat och handla rena kläder innan jag styrde nosen mot Hiroshimas slott. Slottet ligger ca 600 m från ground zero där bomben släpptes, med andra ord är var det enbart skrot kvar efter den där dagen 1945 men nu är det delvis återuppbyggt igen efter hur det såg ut och inuti slottet är det ett museum som avhandlar slott och samurajer. Riktigt trevligt att gå runt och läsa om hur Hiroshima blev till som stad, hur de styrdes men framför allt att få se hur samurajerna levde, hade för kläder och utrustning. Min teori är att om man ska gå ut i krig så kan man klä sig på två sätt
Nummer ett är det som är de facto standard idag medan samurajerna körde helt klart enligt punkt två, sjukt snygga outfits med detaljer och utsmyckningar som inte gör något mer än för utseendet, snyggt! Dessutom fick man prova att svinga samurajsvärd så nu funderar jag på hur jag ska kunna sälja min själ för att få råd med ett.
Idag har jag åkt tåg, massor med tåg. Efter att checkat ut från hotellet hoppade jag på spårvagnen mot Shinkansen och sedan en rejäl tågfärd tillbaka till Yokohama i Tokyo. Resan flöt på riktigt bra och jag hade tur när jag köpte mina biljetter och hittade ett ”super express” vilket betyder två stopp på vägen, sjukt nice! Resan tog trots närmare 6h och på något sätt lyckades jag planka på tunnelbanan från tågstationen till vårt hotell, fråga mig inte hur för det är hur många spärrar som helst som man ska gå igenom men ja…plötsligt var jag på mitt tunnelbanetåg utan att ha dragit kortet och det fungerade juh utmärkt. Tills jag skulle lämna stationen och dra mitt kort igen, eftersom ingen resa påbörjats så blev jag inte utsläppt men de var bara att ta rygg på första bästa japan så var jag ute i friska luften igen.
Tyvärr inga bilder idag, jag höll mig vaken på denna resan men någon skymt av mt fuji fick jag inte. naturen var dock riktigt vacker men svårfotograferad när man susar fram en bit över 300km/h.
Igårkväll provade vi inälvor, mage av okänt djur och jag vet inte vad vi riktigt åt mer. Förvånansvärt gott om än lite segt och när jag råkade visa lite väl mycket intresse för den där chili-soya-såsen så är det givet vad våra värdar fick för sig. Efter middagen så blev det en tur ut och leta upp en affär som sålde just denna såsen och de var inte nöjda förrän de fått köpa ett antal burkar åt oss, så är livet i Japan.
Efter att ha fått tips så bestämde vi oss för spendera dagen i den anrika staden Kamakura som i historieböcker ofta beskrivs som tidigare de facto huvudstaden, den har alltså aldrig varit huvudstad men i princip fungerat som de. Staden ligger bara 5-6mil från Tokyo vilket gör det perfekt för ett utflyktsmål för dagen och att den ligger vid havet, fylld med tempel, heliga platser och har en trevlig strand gör det hela inte direkt sämre.
En kort och snabb pendeltågstripp senare är vi på plats och vi börjar med att käka frukost. Aningen trötta på ris så beställer vi vad vi tror ä en klassisk toast och en kopp kaffe men det vi får in är är inte vad vi trott. Istället för en rostad macka eller ”två mackor med smält ost” som vanligt så får vi en närmare 5cm tjock macka som grillats lite lätt, toppad med någon form av smör/olja och vid sidan av en sallad…8h senare, jag är fortfarande mätt.
Iallafall, dagen har spenderats lallande runt i tempelområden och njutit av den makalösa utsikten samt små mysiga villagator i en ”vanlig” japansk stad, framåt eftermiddagen så gick vi ner till havet och gick en rejäl promenad på stranden precis intill stilla havet och även om det var ett fåtal surfare ute så blev jag inte direkt sugen på att hoppa i, de lär dock vara helt underbart under sommaren och för er som har varit i Barcelona, den stranden är ingenting i jämförelse.
Jag vill inte veta vad vår hotellpersonal tror om oss men vid midnatt svängde den svarta, stora bilen upp framför vårt hotell och ett par bugningar senare så var det dags att ta motorvägen in mot Shibuya för att prova nya klubbar. Bilturen in var riktigt schysst där man satt som en kung, varvade med att titta på japansk tv och se siluetten av staden passera i en rasande takt. När vi passerar en vägtull så ser vi streetracers stå uppställda, Skylines, RX7 blandat med evo’s var som tagen ur ”fast & furious”, så kliché.
Framme vid första klubben så började vi inse att vi skulle nog få en upplevelse utöver de vanliga när vi både slapp stå i kö och gå igenom säkerhetskontrollen för att komma in på på stället och mycket riktigt så togs vi direkt till VIP-avdelningen för drinkar och hälsa på DJ’s, toasters och andra människor som kan vara bra att känna och ja, på något sätt så passade de upp oss. Enligt rykten ska Club Harlem vara Tokyos bästa hiphop klubb men om det stämmer vet jag inte, det är dock en av de bästa klubbar jag någonsin varit på när de gäller musikval och mixning.
Natten fortsatte i samma tema och framåt morgonen när dansgolvet började tunnas ut så man såg in i VIP-loungen så fick man lite dåligt samvete när man ser vår chaufför ligga och sova, det sliter att passa upp två festsugna svenskar.
Igår var det jubileumsfest för Art baboo, den lokala krogen som vi har spenderat en och annan minut på under vår tripp här och vilken fest, live ”musik”, goda drinkar och så klart en och annan tequila shots. riktigt kul även om det var lite svårt att hänga med i allsången i klassiska japanska låtar men bartender och övriga gäster gjorde allt i sin makt för att vi skulle förstå och kännas oss välkomna, man kan bara älska detta landet!
Hade inte kameran med mig men tog lite bilder och filmer av skiftande kvalitet, tyvärr så blir bilderna som de blir när man fotar med iphonen i mörkt rum men jag tror att budskapet går fram om den något annorlunda festen.
[jwplayer mediaid=”2917″]
Så närmar sig slutet för resan och självklart så lovade våra värdar att vi skulle äta avslutningsmiddag tillsammans. Japansk kultur bygger mycket på symboler och gester och jag vet inte om det var slumpen, för att det var ett bra ställe eller om det var just symboliken som gjorde att vi gick till samma krog som vi var på första kvällen. Utsidan så ser man inte att det är en restaurang om man inte verkligen vet vad man ska leta efter och på insidan så ja, svenska hälsovårdsmyndigheten hade nog haft en och annan synpunkt men trots detta så var det här som jag ätit den godaste maten jag någonsin provat och symboliken att avsluta där vi började är väldigt passande.
Våra värdar har byggt sitt varumärke på att skämma bort oss och kvällens 7-rätters meny levde verkligen upp till detta. Tillsammans med helt underbar mat så var det diskussioner och prat om allt mellan himmel och jord men när de förklarar att vi var som en del av familjen, ja då blev det nästan känslosamt.
Vår tanke att hålla oss nyktra och gå till sängs tidigt gick i kras ungefär 5 minuter efter att vi blivit hämtade på hotellet och istället för en lugn kväll så blev en hel natt först på restaurangen och sedan vidare till barer och klubb innan det var dags att åka tillbaka till hotellet, hämta väskan och ta sig mot flygplatsen. Vi var väl inte helt pigga och tänkte inte helt klart vilket jag hoppas är förstående men resultatet blev att vi hoppade på fel tåg och från att haft gott om tid på oss började vi bli oroliga om vi verkligen skulle hinna. Lite klassiskt tågstrul med förseningar (första gången i japan?!?) så sattes spiken i kistan och vi hoppade av tåget och tog en taxi istället, lite dyrare men istället för 2h tågtur så blev det 1h taxi-resa och vi hann inte lämna parkeringen förrän vi båda låg utslagna och snarkade högt i baksätet.
Fördelen med att ha varit ute hela natten innan det är dags att ta ett långflyg är att flyget går snabbt och smärtfritt, tror jag sovit bort 90% av 12h flighten
Ibland är det bra att göra research innan man ger sig på saker. Tex under sportlovs-veckorna så finns risken att att det är mer än jag som ska flyga och eftersom Muphy’s lag gäller över allting annat så funkar inte selfservice-incheckningen..ni vill inte veta vilken kö det var för att checka in. Men om man ska se de positivt så slapp jag gå runt och bli uttråkad på flygplatsen iallafall och jag hann med planet så allting gott. Att jag inte hann käka frukost på Arlanda gjorde att tiden för min mellanlandning i Riga gick toksnabbt trots att flygplatsen varken är stor eller särskilt rolig.
Framme i Israel så hann jag ta ungefär två steg på israelisk mark innan vakterna tog mig. Eftersom vi landade långt ifrån terminalen så skulle vi ta buss från flygplanet till terminalen och bussen gick med alla passagerare, utom mig då som stod kvar på plattan utfrågad av två vakter. Uppenbarligen är det misstänktsamt att resa själv eller att vilja besöka israel och det var kanske inte helt smart av mig att säga att jag älskar att resa då det resulterade i en genomgång av mitt pass och ännu mer utfrågning om vad jag gjort i Ryssland, Ukraina, Albanien etc etc. Inga svårigheter att förklara dock och jag fick åka med nästa buss för att komma till pass-kontrollen där det börjadr det om, de behöver jobba lite på sin service mind-het helt klart.
Nu är jag dock incheckad på mitt hostel och ska försöka vara lite social innan det är dags att sova, blir tidig imorgon för att dra iväg till Jordanien
En av de stora anledningarna till att jag valde att åka till det heliga landet är för att besöka ett av världens underverk, Petra. Lika självklart som att jag packar väskan och drar iväg är det att jag försöker fånga så mycket som möjligt av resan, alltså blev det en tripp till Israel för använda Jerusalem som bas att utgå ifrån och idag var det dags för att ta sig till Petra. Avståndet gjorde dock att jag valde en två-dagars tur där första dagen i stort sett handlar om att ta sig dit med stopp på att besöka Jerash och Amman Citadel på vägen.
Jerash är en gigantisk romersk stad som är utgrävd och eftersom den varit begravd i sand så är den oehört välbevarad. Jag måste erkänna att jag var väldigt skeptisk till att besöka ”ännu en romersk pelare” men jag får erkänna mig besegrad. Från att börja med en gigantisk truimfbåge så fanns hästkapplöpningsbanan, tempel och en hel massa annat att titta på och det blev aldrig tråkigt. Man kan säga mycket om romarna men bygga, det var något de verkligen kunde! Istället för att rabbla massa fakta så låter jag bilderna tala för sig själv
Amman Citadel ligger helt fantastiskt så gott som mitt i Amman som är huvudstaden i Jordanien. Högt beläget med en helt underbar utsikt ut över staden samtidigt som det räknas som en av de platser som varit bebodd längst i hela världen. Som resultat av detta så har det varit en olika härskare och riken som styrt vilket syns tydligt med olika stilar och kyrkor som blivit moskeer och vise versa. Även här låter jag bilderna tala för sig själv men om du står i valet och kvalet mellan att besöka eller inte så säger jag bara, gör det!
Hade du tänkt besöka Petra och utgår ifrån Israel så rekommenderar jag verligen minst en 2 dagars tur, det tar lång tid att åka dit, du kommer vilja spendera lång tid i Petra och det finns massor att göra på vägen.
Kvällen avslutade i ett beduinläger med god mat, te i massor, musik och sång för att sedan sova i ett tält…lifes good!
Sov som en bäbis i mitt lilla tält och vaknade till en strålande sol och som tur var, lite vind inför Petra-besöket. Väderprognoserna lovade runt 20-grader men de klättrade upp till 25 och det var minst sagt varmt att gå runt bland stenruinerna och klättra i bergen. Eftersom vi mer eller mindre campat precis bredvid Petra som för övrigt är ett gigantiskt område på flera mil så kunde vi vara där tidigt på morgonen när det nästan inte alls var några andra människor men framför, de var lite svalare iallafall, trots detta så lyckades hela gruppen få en rejäl solbränna och den lätt överviktiga amerikanska damen gav mer eller mindre upp att besöka de delarna som var man tvungen att klättra höjdmeter för att nå. Alla med en normal konditionsnivå klarar av de vanligaste turerna dock och det finns en uppsjö av säljare som gärna säljer krimskrams, hyr ut hästar, åsnor, kameler eller häst och vagn för at du ska komma fram.
Petra beräknas etablerats 825bc och var bebott mer eller mindre fram till 1985 då det klassades som ett unesco världsarv och beduinerna som bodde där kastades ut, för övrigt samma beduiner som vi campade hos och som nu jobbar i Petra med att sälja skrot till turisterna, snacka om bra anpassning.
Resan hem från Petra till Jerusalem tog oss igenom den israeliska gränsövergången King Hussain brigde, korsade västbanken och in i Jerusalem, en enkel tripp kan det låta som för de som inte varit med om Israeliska gränsvakter men i verkligheten är det något helt annat. Av vår lilla grupp av 9 personer blev 4st ”random selected” och när vakterna hittade en palestinaskjal jag köpt för att skydda huvudet, då gick de snabbt att scanna hela mig och mitt bagage efter sprängämne, ta reda på allt om mitt privatliv, resmål, vad jag gort på mina tidigare resor…efter mycket om och men så släpptes jag motvilligt in i landet men jag har fått en markering i passet som inte funnits tidigare, vi får väl se om det innebär problem när jag ska lämna landet
Jerusalem är ingen storstad som Tokyo utan mer likt Stockholm med sina blygsamma 850 000 invånare, den har dock desto intressantare historia. Enligt Wikipedia så är det en av världens äldsta städer och två länder utropat den till sin huvudstad samtidigt och som inte detta vore nog anser de tre stora religionerna Islam, Judendom och Kristendom att staden är helig, som grädde på moset så delar de olika religionerna dessutom helgedomar…kan de samsas om de? knappast
Av ovan skäl och säkert fler där till så är det inte direkt en ovanlig syn med militärer med full krigsutrustning eller poliser (jag förmodar att det är poliser) som kommer springandes med en pistol i luften, lite vilda västern är det minst sagt och under min guidade tur igenom staden så råkade vi hamna rakt i en stormning av ett hus, Bara vi turister som intresserade tittade upp och undrade vad tusan som höll på att hända så min intuition säger mig att det är en ganska vanlig syn.
Efter rundturen och när jag trodde att jag lärt mig navigera i detta myller av små gränder och takåsar så gick jag självklart vilse. I mångt och mycket så använder man taken som vägar när du vill ta dig fram snabbt och upp kom jag enkelt, men var tusan är nedgången? Yrade runt och letade ett bra tag men istället för att erkänna mitt nederlag och vända tillbaka så frågade jag mig framåt, gick förvånansvärt bra trots min bristande hebreiska och det var helt klart så nära assassins creed jag någonsin kommer att komma i verkligheten.
Idag bar det ut på västbanken och närmare bestämt till Hebron som kanske är den stad som bäst visar problematiken här i Israel. Staden bebos både av Israeler, Ultra ortodoxa judar och palestinier och konflikten mellan de olika har pågått länge, mycket längre än vad staten Israel har funnits och det har skett massakrer på båda hållen så att någon sida är oskyldig kan man inte säga. För att lösa problemet så har man helt enkelt delat staden i 2 delar, H1 som är för den palestinska befolkningen och H2 som är för den judiska. Befolkningsmässigt så ska det vara ungefär 200 000 palestinska invånare i staden och någonstans runt 700 judiska och till detta ungefär 2000 israeliska soldater. Även om Sverige har erkänt Palestina som eget land så har inte Israel gjort det och det är klart och tydligt att soldaterna här är till för att skydda de israeliska bosättare.
Men för att försöka förstå lite mer om denna konflikten så valde jag att en tur där man under förmiddagen gick runt med en israelisk guide som berättade om området, visade och framför allt vi får träffa en familj som bor i staden som berättar om sin syn på saken och låter oss ställa vilka frågor vi vill för att framåt eftermiddagen gå igenom x antal säkerhetskontroller för att där tas emot av en ny guide som gör samma sak på den palestinska sidan. Detta upplägget är klockrent eftersom man då verkligen får de två olika sidorna version men framför allt är det tvunget eftersom Palestinerna är förbjudna att besöka den israeliska sidan och vice versa.
Summa summarum kan man säga att jag tyvärr inte blivit mycket klokare men jag har åtminstone fått en bredare förståelse för hela konflikten, så länge både judar och palestinierna visar upp papper och hänvisar till sin religion och historia så kommer det aldrig bli någon lösning. Muhammed, vår guide på den palestinska sidan sammanfattade det hela bäst med fritt översatt, för att det ska bli fred måste vi samarbeta och jobba tillsammans men det är ingen intresserad av.
Ett regnigt och allmänt tråkigt Jerusalem gjorde tyvärr att mina planer ändrades och istället för att plaska i döda havet och njuta av sol och värme så hängde jag i ett regnigt och ganska kallt Jerusalem. Ioförsig trevligt det också och det ger mig en utmärkt anledning att återkomma till området. Iallafall så började jag dagen med att gå igenom den lokala marknaden som mer eller mindre är utanför mitt hostel, det ena såg godare ut än det andra men en kasse oliver till frukost kanske inte är någon höjdare så istället valde de lite mer traditionella kaffe och croissant. Vidare bar det av på jakt efter boken ”Catch the jew” av Tuvia Tenenbom som jag blivit rekommenderat av ett flertal personer nu, tyvärr så gick jag dock bett även på detta trots ett otal besök i olika bokaffärer, jag får väl helt enkelt köpa den när jag kommit hem.
Avslutade dagen med en promenad ner till uppståndelsekyrkan vilket ska vara en av kristendomens heligaste platser, kan erkänn att jag inte är religiös själv men jag tänkte att ett besök lär den vara värd och svar ja, vilken gigantisk kyrka det är. Att det är hela 6st grenar av kristendomen som vallfärdar hit visade sig tydligt då kyrkan var full med folk och en snabb titt på kön så övergav jag iden att gå ner i graven hur helig den än är…vi pratar alltså om timmar i kö. Istället gick jag runt lite på måfå och när jag kände mig nöjd så hade jag bokstavligt talat ingen aning om hur jag skulle hitta ut, ett par våningar senare så såg jag dagsljus igen och genast antastad av försäljare av all möjligt skräp, typiskt turistfällor.
Lite lätt bakfull efter gårdagens pubvandring valde jag att packa ihop mina grejer, checka ut från hostelet och försöka ta mig till Tel Aviv, lagom till jag kom till bussstationen och vandrat igenom röntgen av bagaget och lokaliserat vilken gate som min buss går från så kommer jag på att min packning är ovanligt lätt, hmm..någonting saknas..typ min jacka. Det man inte har i huvudet får man ha i benen och efter gjort om hela proceduren och mycket senare än planerat satt jag på bussen mot Tel Aviv.
Buss resande i Israel är riktigt bra, bussarna har så klart ac, wifi, bekväma säten, går tätt och kanske de viktigaste, det är billigt. Alternativet till buss är taxi vilket är svindyrt, delad taxi vilket är prisvärt men då måste man så klart passa tiderna och just mellan Jerusalem och Tel Aviv går det tåg, detta är dock varken snabbt eller billigt och rekommenderas endast som upplevelse i sig, ej som transportsätt.
Väl framme i Tel Aviv vandrade jag bort till mitt nya hostel som är precis het nybyggt eller om vi ska vara ärliga så håller det på att byggas just nu, känns mer som hotell än hostel och är inte särskilt mycket folk vilket är lite trist, fördelen är dock att jag har fått ett 6-bädds rum för mig själv och det känns lite lyxigt för tillfället.
Tog en kort promenad ner till stranden och skillnaden mellan Jerusalem och Tel Aviv är ungefär som dag och natt. Jag har inte sett några stora hattar och lockiga polisonger på hela dagen utan istället är det som vilken europeisk stad som helst, det ärvarmt, det är skönt och sandstranden är helt fantastisk även om vattnet var lite väl kallt för min smak.
Fick tips om att det var konsert på g på Ozen bar och eftersom jag inte hade några andra planer för kvällen så vandrade jag iväg vilket jag inte ångrar mig. En liten, trång bar men innanför den så hade de ett större rum med en scen och när väl bandet stegade som upp (som bestod av närmare 10 personer) så ökade stämningen rejält. Musiken var vad dom kallade för ”midle east fusion” och jag har då inget bättre namn på det hela men det påminde en hel del gipsy-balkan musik…ruskigt bra! Gav mig på ett par försök att filma lite och kvaliten blir juh som den blir men det ger en liten inblick iallafall. Träffade en hel massa roligt folk och Tel Avivs nattliv lever än så länge upp till hypen även om jag verkligen inte gick på en vanlig klubb igår.
[jwplayer playlistid=”3148″]
Vaknade upp idag till strålande sol och efter frukost valde jag att vandra bort till Old Jaffa, trevligt, mysigt, turistfälla och vi kan väl helt enkelt vara överens om att Tel Aviv inte riktigt kan mäta sig med Jerusalem eller för den delen Hebron när det gäller historia och intressant arkitektur, däremot är allt toppmodernt, fräsht och inkastare och försäljarna stortrivs på gatorna.
Ikväll blir det att möta upp lite av folket som jag träffat under veckan, det kommer garanterat drickas en och annan öl, kanske en arrak och sen ut i Tel Avivs nattliv, imorgon blir det tyvärr tillbaka till Sverige.
Så är det då slut på mitt personliga korståg igenom det heliga landet och efter att ha tagit mig igenom otaliga antalet säkerhetskontroller i Israel, flugit över skjutglada Turkiet och Ukraina så har ja nu mellanlandat i Riga och känner mig ganska säker på att jag kommer att komma hem igen och dessutom hel. Men för att sammanfatta det hela lite så känns det som att det är Tel Aviv som gäller om du är ute efter fest och strandhäng, stranden är fantastisk mitt i staden och utelivet är riktigt bra men för sådan som mig som snabbt blir uttråkade räcker de inte riktigt till, jag vill ha mer och då är Jerusalem betydligt bättre alternativ.
I Jerusalem händer det alltid något, ibland bra och ibland mindre bra men det händer alltid något. Det är här som jag mer eller mindre blev eskorterad ut ur området med ortodoxa judar med hänvisningen ”vi tycker inte om sådana som dig här”. Det är här på denna lilla ytan som Islam, Judendomen och kristendomen möts på riktigt och spänningarna hänger i luften och kontrasterna, ja de är enorma.
Vinnaren blir nog dock trots allt Jordanien. Vacker natur, trevliga människor, underbar mat gör att jag helt klart vill återvända hit, dessutom slipper man bli utpekad som terrorist av deras polis/gränsvakter, ett stort plus!
Lite statistik över resan?
Nu ska jag hem och bli förslappad tills det är dags att packa väskan för nästa äventyr
Jag vet inte om de fick iden till Lasagne från Roms historia eller tvärtom men passande liknelse är det. Från jättegammalt via gammalt till modernt har staden sakta växt upp till ett virrvarr av smala krokiga gator, mysiga torg med fontäner, gatukonstnärer och allt i en lager på lager princip, precis som en lasagne.
Att vandra runt Colosseum och och låta fantasin vandra iväg var riktigt bra, tills vår guide berättade att vi har blivit lurade av Hollywood. De var inte alls stora, ståtliga krigare som slogs utan européer är/var ofta korta och med tanke på deras kosthållning så var de mer feta än vältränade. Gladiator-filmen borde alltså haft Danny DeVito istället för Russel Crowe som huvudrolls innehavare, tveksamt om det hade sålt så bra dock.
Vatikanen har gjort det alla religioner eller stater gör, samlat på sig konst och rikedomar. Eftersom ytan är minimal så blir det löjligt mycket men gå dit, insup atmosfären och tappa andan av målningarna i Sixtinska kapellet eller om du har gått om tid, kolla in alla häftiga statyer, tavlor och mattor.
Det absolut viktigaste är dock gatulivet, sätt dig på en bänk, drick en öl eller kaffe, rök en cigarett och prata med allt och alla precis som romarna gör, har du tur blir du uppbjuden på någon av alla takterrasser med underbar utsikt över staden. Eller så kan man bli kallad smaklös barbar av en italiensk skönhet, det är också en upplevelse! (Till mitt försvar, vi diskuterade pizza och hon var från Sicilien, dvs ökänd för sitt humör)
[wppa type=”content” album=”25″][/wppa]
När jag letade efter lämpliga flygbiljetter så hade alla antingen mellanlandning i Dubai eller i Doha, oftast på 6 timmar vilket är alldeles för länge för att bara sitta av men på tok för kort tid för att lämna flygplatsen. Vid lite närmare efterforskning så lyckades jag dock få till en resa som ger mig 10h i Dubai på nervägen och bara 2h på hemvägen, perfekt. Min plan var helt enkelt att ta ett längre stopp och eftersom jag landar på natten så bör temperaturen vara hyfsad så man kan utforska staden lite innan man tar sig tillbaka till flygplatsen för att fortsätta resan ner till Kapstaden. Bra plan, funkade dock inget vidare i verkligheten.
Vi landade i tid och trots att incheckningsdisken på Arlanda hade skrämt upp mig med att jag aldrig skulle få lämna flygplatsen i Dubai eftersom jag hade stämplar från Israel i passet så gick det som tåget igenom både pass och tull, de orkade knappt bläddra i passet och jag är skeptisk till att han överhuvudtaget tittade på min bild. Det var mer leta upp en tom sida som var fokus. Det var inte heller några svårigheter att hitta tunnelbanan eller att förstå hur man skulle köpa biljett. Tunnelbanan var långsam men jag kom av på rätt station som tänkt och så fort jag lämnar stationen så träffas jag av en fruktansvärd hetta och luftfuktighet, klockan må vara midnatt men det är ändå 39 grader samt en luftfuktigheten som kan döda.
Oavsett ger jag ett försök att gå runt lite i staden men bara efter något kvarter inser jag att detta är omöjligt, jag håller på att smälta bort och min smarta plan på ett långstopp kanske inte var så smart ändå. En uteservering blev räddningen och beställde in en tunna vatten och övervägde mina möjligheter, jag fick en och annan blick vilket kanske är helt förståeligt men jag är inte byggd för sådana här förhållanden. Till slut bestämmer jag mig för att ta spårvagnen runt Palm Jumeirah (den där konstgjorda halvön som ser ut som en palm), då kommer jag få se det hela utan att smälta bort helt. Bra tänkt men när jag väl hittade hållplatsen så missade jag sista spårvagnen och linjen stängde för natten.
Ganska bitter så stoppade jag första bästa taxi-bil och bad han köra mig till flygplatsen, taxi chaffisen som kom från Pakistan sken upp som en sol när han fick reda på att jag varit i Kashmir och för att visa god vilja så kör han inte rakaste vägen utan så jag får se både det imponerande Burj Al Arab (hotellet som ser ut som ett segel) och Burj Khalifa (världens högsta hus) tillsammans med lite klassisk siluetter av höghus mot horisonten.. Taxi här är billigt och trots att jag dricksade ordentligt så kostade inte resan mer än framförkörningsavgift i Sverige men visst känns det bittert att jag inte sett mer av staden men jag har spenderat ett par timmar iallafall så nu blir det lounge häng på flygplatsen eller kanske till och med en dusch.
Gick över förväntan att spendera en massa timmar på flygplatsen och rätt som det var så var det dags att gå planet mot Sydafrika. Kan väl villigt erkänna att jag var rejält sliten och innan planet hann taxa ut och lyfta så sov jag som en gris. Det fortsatte jag göra tills näsborrarna vidgades av matdoft och yrvaket reste jag mig och mer och tackade ja till att få lunch. Maten på Emirates är fortfarande riktigt bra (för att vara flygplansmat) och med lite mat i magen, ett glas vin så valde jag att somna om. Flygplanet både till Dubai och till Kapstaden är 777-300 vilket betyder att man sitter i grupper om 3, 4, 3, jag hade dock turen att få mina trea helt för mig själv båda flighterna och jag använder där de andra två sätena som säng, så skönt!
Framme i Kapstaden mötte Jonatan upp mig med hyrbil direkt på flygplatsen och vi körde västerut direkt, till Hermanus. Här bor vi på ett litet hostel tillsammans med ne hel drös av australiensare och tyskar. Har inte hunnit se någonting direkt av Kapstaden, det blir senare men det var mäktigt syn att titta ner på Kapstaden från bergsvägarna som vi körde på för att komma hit. Enligt skyltarna så kör vi på whale route så med lite tur kanske man kan få se en sådan också, hittills har de mest blivit öl, beef jerky och häng på hostel.
Gick upp tidigt imorse för att lämna vårt hostel och ta oss mot kusten, siktet var inställt på att ge oss ut på sjön och dyka med vithajar. Vädret kunde inte vara bättre med blå himmel och strålande sol samtidigt som det mer eller mindre var vindstilla och vågorna var ioförsig höga men kom i lugna set. Normalt sett så brukar det vara upp till 25 pers per tur men det är lågsäsong nu och vi blev bara 14, dvs mer tid för oss i vattnet.
Ska jag vara ärlig så blev jag dock inte särskilt imponerad av det hela. Hajarna var ganska små, den största var ungefär 3m och de kunde inte bry sig mindre om oss. De simmade dock runt vår lilla bur som vi dök i och en å annan haj kom faktiskt riktigt nära, typ strök buren men hjärtat började aldrig slå snabbare för det. Drömmen hade ju varit att få se en vithaj, stor som ett hus attackera buren men nä, det får jag fortsätta drömma om. Vattnet var allt annat än varmt men våtdräkten hjälpte lite till iallafall och nu har jag badat i Atlanten i år igen.
Efter vår lilla badtur så fortsatte vi västerut och hamnade på Afrikas sydligaste punkt. Stenig strand med ett litet litet riktmärke som talade om att vi var framme och förutom att det är Afrikas sydligaste punkt så är det även här Atlanten och Indiska oceanen möts, borde hoppa i vattnet bara för att bocka av att badat i de havet också. Vi stannade här över natten och bor på ett riktigt mysigt hostel, tyvärr är det dock inget annat folk här så vi får väl se hur vi sysselsätter oss ikväll.
