Road to hell?

Idag lämnade vi så Tamarindo, ca en vecka efter planerat men äh, man ska inte alltid hålla planerna så hårt och eftersom vi hamnade på ett sjukt grymt hostel med massa trevliga människor tillsammans med bra surf och fullt ös hela tiden så blev det som de blev.  Just nu sitter vi fast i en riktigt liten håla som heter  Nosara, kom fram alldeles för sent för att surfa idag men vi vart nere på beachen och den såg riktigt mysig ut med långa stora breaks, tyvärr så verkar byn vara riktigt sunkig och allting är riktigt nergånget och första intrycket är ungefär hej kom och hjälp mig men vägen att köra hit var riktigt kul.

costarica

För att  försöka beskriva vägnätet här nere så tänk typ sveriges sämsta skogsväg, lägg på lite grus, stora stenar, betongblock eller tegelstenar från ett närliggande hus så börjar det likna något, de positiva är dock att vägarna är förvånansvärt breda, de går lätt att möta en lastbil eller buss men maken till tvättbräde vägarna har jag aldrig varit med om. Sedan vore det juh synd om vägen skulle vara rak, alla vet juh att det är roligare om det går både uppåt och nedåt, vänster och höger och gärna allting samtidigt och för att just sätta sin egna lilla prägel på det hela så drar de vägarna igenom floder (broar är överskattade, de kräver juh underhåll) och ibland på stranden. På den smärre sträckan av kanske 5-10 mil (som för övrigt tog 3h att köra) så tror jag vi körde bokstavligt talat igenom 7 floder. Vi lyckades även köra fast en gång med vår 4wd jeep men vi kom loss relativt enkelt och vid en smärre felkörning så blev de brant uppåt. I Sverige tror jag inte ens att de skulle försöka dra en väg uppför den backen men här gick den så de var bara stampa gasen i botten och försöka hålla bilen på vägen, måttligt kul när vi kom till toppen och upptäckte att vi kört fel så vi var tvungna att köra nerför samma brand, tur inte mamma vart med för hon hade skrikit så de hade hörts hela vägen hem.

Smakprov på bilder från dagens biltur:

Santa Teresa

Vi fortsatte vår trip vidare söderut och om vi tyckte vägen till Nosara var i dåligt skick så var de ingenting mot kustvägen mellan Nosara och Santa Teresa, höll man bara tungan rätt i mun, full gas igenom floderna, kopplade in 4wd igenom leran och njöt av de få meter asfaltsväg som vi faktiskt hittade så lyckades man överleva. Innan vi körde från Nosara så käkade vi dock frulle på rancho kongo och vi fick en näsbjörn som gäst, det vart fett ballt och för alla som inte vet hur en näsbjörn ser ut så är de sjukt fula och ser ut som en blandning mellan myrslok, apa och björn typ.

Santa Teresa är ett intressant ställe, hela byn är liksom uppbyggd längs en enda gata och den är lång, sjukt lång. Bara stranden som räknas som santa teresa är ca 7km lång och byn är längre än så, här bor framför allt en massa övervintrade hippies men även en å annan lycksökare, tillsammans med en masssa surfare. Vågorna vart grymma när vi kom fram men de har blivit mindre och enligt våg-prognosen så kommer de blir mindre och mindre. Pajje har dock gett upp surfingen just nu och ligger enbart och glassar på stranden alternativt i poolen och tar det väldigt lugnt med en cuba libre i ena handen och en cigg i andra, helt enkelt la pura vida. Ute i ingensans så stötte  vi på en liftare, en snabb överläggning senare så satt liftaren i vår bil mot att han guidade vart vi skulle köra. Det är inte lätt att hitta i Costa Rica och det var mer än en gång som vi trodde att vi kört rätt för att hamna rätt ut i regnskogen, Franlin (vår liftare) fixade dock biffen och vi vart framme på nolltid.