Ubud, Indonesien

Strax efter frukost var det dags att ta sig upp till bussen för att ta sig till Ubud, rent avståndsmässigt ingen större resa men redan efter ett par km på bussen så var jag ofantlig glad att det blev kollektivtrafiken och inte hyra en scooter som tänkt från början. Dels för att vänstertrafiken gör sitt såklart men trafiken här följer någon form av organiserat kaos. Trafikljusen följs absolut inte så fråga mig inte hur de vet när de ska stanna eller gasa men på något sätt så funkar de ändå. När trafiken väl rullar så verkar man köra där det finns plats, om det är på vänster eller höger sida man kör om på, det är inte lika viktigt.

Ubud har lite av ett hippie rykte om sig med mycket konstnärer, yoga och alternativ och det märks, inte särskilt många minuter innan den ena tanten efter den andra i full yoga outfit gick förbi men det är inte det som lockat mig hit, istället är det Sacred monkey forest. Ett naturskyddsområde, med ett stort tempel som är bebott av apor, för att vara ärlig så kommer vi inte mycket närmare djungelboken än så här.
Aporna är semi-fria, dvs de är fria att komma och gå som de vill men är de på plats så övervakas de och tas om hand om de skulle bli sjuka.Tanken är helt enkelt att förena nytta med nöje och ge aporna en fristad samtidigt som att turisterna underhålls, perfekt.

Hann även med en liten runda på ”stan” också, litet samhälle men väldigt mysigt med ett flertal resturanger, coffee shops och affärer. Får en skön vibe här även om de väldigt turistigt men vi får se om de känns lika bra imorgon, när man spenderat en hel dag här.

Campuhan ridge walk och Ubud Palace/Market

Är kvar i Ubud och började dagen med en kort men spektakulär vandring upp och längs med en ås. Utsikt över små risfält och helt underbar omgivning som jag inte lyckas fånga rättvist på bild var en helt fantastisk start på dagen. Vädret var lite mulet och under frukosten kom det en rejäl regnskur (ja, det är regnperiod i December) vilket faktiskt bara var skönt då pga det höga gräset och buskarna så fläktade de ingenting uppe på åsen. Framåt slutet på leden så kom solen fram och då stekte de på rejält, det såg ungefär ut som jag hade badat med t-shirten på.

Eftermiddagen spenderades istället i Ubud Palace och här borde man nog haft en guide för jag fattade absolut ingenting men visst, det var lite ruiner, några statyer och doften av rökelse låg tungt, det gör den dock över hela Ubud när jag tänker efter. Så istället för att vara kulturell så styrdes benen mot marknaden i staden. Inte helt lätt att hitta då den var temporärt flyttad pga renovering men den fanns och gata upp och gata ner med allt man kan tänka sig, från sjalar, tröjor till askkoppar, masker eller knivar och svärd. Självklart blandas allt med små resturanger och alla, resturanger, små butiker och taxi chaffisarna har inkastare som frågar om ens uppmärksamhet men kudos till dom, de tar ett nej utan tjat till skillnad mot hur det är i tex Egyptien.

Har även upptäckt att vi har delat rum, det är kalle kackerlacka som huserar i badrummet och Lennart the lizard som kryper runt på väggarna i rummet. De respekterar oss och håller sig på sin kant så jag har inget emot att dela rum men mitt anonyma resesällskap är inte alls lika övertygad. Det har inte sagts något rakt ut (ännu) men jag misstänker att jag förväntas vräka stackars Kalle och Lennart.

Mot Munduk men först lite dans

Avslutade kvällen i Ubud med ett återbesök i Ubud Palace för en dansuppvisning i traditionell balinesisk dans, Legong. Jag är minst sagt lika förvirrad nu som innan mitt första besök och förstod inte mycket av ”storyn” men jag är lika imponerad som rädd för dansarna, de hade helt klart en annorlunda stil med en helt makalös kroppskontrol som gjorde det nästan läskigt att se på när de vevade på armade, vickade på huvudet och spärrade upp ögonen. Försökte filma lite men tveksam om jag får fram samma känsla men oavsett, skulle ni komma förbi så kan jag starkt rekommendera ett besök.

Dagen idag har bestått av att åka bus, till Munduk. Resan gick genom små byar, över risfält och ner i djupa dalar och bestiga höga berg. Vägen påminde en hel del om dödens väg i Bolivia fast denna på Bali är asfalterad, har något som liknar två filer och oftast räcken vid vägkanten, kvar är dock slingrig, krokig och med hundratals meter djupa stup på sidan. Vår busschaufför rattade dock som en kung och vi kom fram både hela, rena och utan att bli åksjuka vilket faktiskt är en imponerande bedrift.
På plats upptäcktes dock det något ologiska att man kan åka buss till Munduk, inte härfrån. Man måste eventuellt vara balines för att förstå hur det går ihop men problemet löstes genom att över en kopp kaffe (som man fick sila mellan tänderna pga all sump) toksurfa och till slut hittade en guide med bil som man kunde hyra, rätt mycket dyrare än tänkt men ja, det är sådant som man får räkna med och nu när man vet att det går att komma härifrån, då kan man passa på att njuta av bergen, naturen och förhoppningvis makalösa vattenfall.

Jakten på delfiner

Idag var jag uppe före tuppen/tupparna. Planen var att åka ut på delfinsafari i soluppgången, trots att det är just sådana här aktiviteter man ska undvika enligt aftonbladet. Enligt deras artikel som publicerades för någon dag sen så var det stressande för djuren och allmänt plågeri, well jag säger inte emot.
Vi var säkert närmare 50 båtar som gav oss ut i soluppgången för att leta delfiner och så fort en stackare satte upp huvudet ovanför ytan satte samtliga 50 båtar i full fart mot den för att turisterna ska få så bra bilder som möjlit. Etiskt korrekt? Aldrig men samtidigt så kan jag inte låta bli att faktiskt roas av att se delfinerna samt om nu delfinerna hade blivit så stressade, varför kommer de tillbaka då hela tiden till samma plats och intill båtarna?

Nästa punkt för dagen var att besöka ännu ett vattenfall, lätt mättad av vattenfall så såg jag detta mer som något man bara kunde checka av men se där var jag verkligen helt ute och seglade. Vattenfallet Banyumala är varken det största eller det våldsammaste under denna resen men ändå är det förmodligen min favorit. Det kan ha att göra med att vi var i stort sett själva när jag besökte de eller att man kunde bada under det men oavsett, något var det som drog.

Avslutade dagen med att besöka ”Tanah Lot” som är ett tempel, byggt på en enslig klippa ute i havet. Vid lågvatten går det att vada ut till templet men enbart munkarna är välkomna så vi turister får nöja oss med att stå fastlandet och titta ut och drömma oss bort om hur de skulle kunna vara. Runt omkring är det så klart full kommers och de säljs allt från saronger, vattenflaskor till att klappa snälla ormar eller, tvätta ansiktet i en helig källa. Nej, jag gjorde inget av det.

Nu är jag tillbaka i Ubud, inser hur sjukt turistigt det är här efter besökt Munduk vilket har sina negativa sidor så klart, samtidigt ska jag inte sticka under stol med hur skönt det är med turistiga områden ibland…

Slappar mest i Ubud

Internet är inte alltid helt stabilt här nere men ni har inte missat särskilt mycket. Jag är tillbaka i Ubud och har de senaste två dagarna spenderat tiden med att bara ta det lugnt. Började dagen med att bo på Threewin homestay. Jag har bott på många homestays under den här resan, i skiftande kvalite för att vara helt ärlig men detta var någont i särklass. Inte nog med att de hade dekorerat rummet med blomblad så de kändes extra trevligt att komma dit, de bjöd även på en riktigt god välkomstdrink och all personal (dvs familjen) var supertrevliga och gjorde verkligen att man kände sig välkommen. På morgonen, till frukost så bjöds det på en av de godaste omeletter jag någonsin ätit tror jag (kom ihåg, stek tomaterna i smör och vitlök), som severades på rummet. Som bonus så när man satt där och mumsade frukost för fullt så kom grannens kanin och hoppade förbi, lika söt som otippat.

Tyvärr så fick ja bara en natt på Threewin så det blev att byta boende, nu till ett hotell som ligger precis innanför en resturang och bar, fortfarande i Ubud. Lite livligare minst sagt men poolen ligger på rullavstånd från sängen och roomservicen är både snabb och god så jag klagar inte.

Dagarna har som sagt spenderats i lugnt tempo men det blev en liten promenad längs med risfälten för att nå ett litet fik. Juicen må se livsfarlig ut men den var magiskt god och nu googlar jag på om man kan odla drakfrukt i Sverige Det har även blivit lite shopping, här i Ubud så är utbudet enormt och går man på marknade så kan man körp saker för noll och ingenting, jag siktade dock på att handla i lite mer etablerade affärer och hoppas därför att skjortorna håller lite bättre kvalite men oavsett så är det till en bråkdel av vad det skulle kosta hemma.

Att bestiga en vulkan (På Bali)

På Bali finns ett par aktiva vulkaner varav Mt Agung är kanske den mest kända (och aktiva). Den når en topp på över 3000m vilket jag kände är lite mycket för en dagstur i 30 grader så jag ställde in siktet på Mt Batur. Den ståtar bara med en höjd av 1700m och dessutom har den inte haft utbrott sedan 2000 jämfört med Agungs stora utbrott 2017-2018.

Sagt och gjort, en tour bokades och klockan 02.00 blev jag upphämtad på hotellet i en av de risigaste minibussar jag någonsin sett och tro mig, jag har sett många risiga bilar när jag rest runt bland mindre utvecklade länder. Turen skulle innehålla transport till/från vulkan, 2x frukost (en enklare innan vandring och en på toppen) och så klart en lokal guide som pratade engelska, vad jag fick var kanske inte riktigt samma sak.

Transporten låter jag bli att beskriva närmare än ovan och frukost nummer ett bestod av en skiva stekt banan och en kopp kaffe. Tro nu inte att vi pratar någon lyxig version med honung eller bär. Nej här en banan skivad i 3-4 skivor, som sedan stektes och så fick vi varsin skiva, serverad på en servett att äta med fingrarna tillsammans med en kopp kaffe. Här delades även en frigolit låda ut till varje person som visade sin innehålla frukost två, tänkt att ätas på toppen .

Framme vid vulkanens fot mötte vi upp våran guide och han var både glad och trevlig men hans engelska hade en viss förbättringspotential, jag begrep ungefär 30% av vad han sa och mina övriga gruppkamrater varav många var från Irland och England såg minst lika frågande ut. Vi förstod det viktigaste iallafall och vi begav oss uppåt med målen att sitta på toppen för att se soluppgången men för att hinna detta så blev det språngmarsch uppför. Svetten lackade och det var rejält brant.

Den här hiken är inte svår i sig MEN det är brant, enligt min klocka så blev det ca 600 höjdmeter, första biten är brant asfaltsväg medan andra halvan är stig där man snirklar sig mellan och över stora stenblock och det är fortfarande superbrant. Som extra svårighetsgrad och som faktiskt tar bort mycket av känslan är att detta är en superpopulär tur, det är så mycket turister att man går på led och på många ställen blir det till och med stopp och köer.

Väl uppe på toppen möts man dock av en fantastik utsikt och då jag hann upp lagom till att dagens första solstrålar började titta fram kändes det hela magiskt, iallafall tills jag öppnade min frukostlåda och insåg att frukosten de bjöd på bestod enbart av två skivor formfranska (inget pålägg), en rutten banan och ett ägg, jag skänkte min låda till bättre behövande och gick nerför berget på tom mage.

Förresten, nuvarande boende gör nya figurer av handdukarna varje dag…man måste bara älska de här

Ankommit till Sanur

För andra gången på den här resan och för andra gången i mitt liv bor jag nu på en stor, all inclusive liknande resort. Ubud må ligga centralt placerat och fungera utmärkt som en hub för allehanda aktiviteter men vi kände oss klara med staden och tog helt enkelt bussen ner till Sanur, vid havet. Med tanke på att nyår är på väg och turister verkar älska att bo vid havet så var många boenden utsålda men vi hittade likväl ett rum, som vi uppgraderade lite och boom, nu bor vi i något som förmodligen ses som väldigt lyxigt här nere.

Jag är inte lika övertygad dock, rummet är så klart fint och vi har en egen pool om vi inte skulle orka gå de där 50 meterna till havet men det känns riktigt opersoligt och lite tråkigt på något sätt. Vid strandresturangen hörs det pratas svenska och den ena gästen är blekare än den andra. Det var dock nice att få något annat än stekta nudlar eller ris till frukost och även om de här är nästan så långt ifrån hur vi rest hittils på den här resan så känns det helt ok, det är lite skönt att koppla bort hjärnan och bara följa strömmen för ett tag.

För middag så valde vi dock att lämna området och gå ner till ”Lilla Pantai”, en mysig resturang precis vid havet som serverade ruskigt god fisk, ”swedish meatballs” som fanns på menyn provades dock inte.