Vädret till trots så var dagens mål att uppsöka och titta på vattenfall. Munduk är berömt för sina vattenfall och för att slippa gå längs de ”stora” vägarna så anlitades en guide som kunde ta en dit genom risfält och skogen och vilken fullträff det blev.
Dels pratade han riktigt bra engelska så det gick både att göra sig förstådd men framför allt, han kunde berätta och förklara saker. Säkert självklara saker för er andra men jag hade tex inte en aning om att man får två skördar ris per år, varje risfält/terass har olika ägare och de använder kokospalmer för att markera tomtgränserna och här på norra Bali är hundarna de farligaste djuren.
När vi lämnade risfälten och gick in i den täta skogen så hade man garanterat gått vilse utan vår guide men han hade även en annan bra sida, utbildad biolog kunde han förklara mycket om ekosystemet just här och dessutom var han en hejare på att peka ut både syrsor som frukter, nötter och kryddor. Jag har säkert missat något nu men vi såg/smakade/luktade på både vild ingefära, gurkmeja, nejlika, muskot, papaya, peppar, avakado, banan och så något jag varken sett eller hört talas om förut, ormfrukt (Salak). Denna påminde en hel del i smaken om mango och det är juh svårslaget när man kan plocka själv och direkt sätta tänderna i det.
Men hur gick det med vattenfallen då? Jodå, vi hittade tre av fyra i Munduk Valley, Red Coral Waterfall som var det första vi besökte var elegant, kändes nästan kontrollerat som vattenstråle från en kran, Labuan som var det andra var betydligt mindre i fallhöjd men var ändå mer brutalt då det var bredare. Sista fallet, Melanting waterfall var det största, 75m högt och när man står där nere i botten, hör bruset, känner vinden…då känner man sig liten.
