Nu kan de bara bli bättre

Det känns som evigheter sedan sist och på grund av pandemier och gud vet allt så är det nära sanningen också men nu är jag äntligen på resande fot igen. Med siktet inställt på att fly undan vintermörkret och få uppleva lite sol och värme så köptes biljetter till Bali, eftersom jag flög med Emirates så blev det såklart via Dubai.

Bali ligger långt bort och flygningen är brutalt, därför blev jag glad att jag hittade vad ja tyckte som en perfekt flight med mellanlandning i Dubai, ca 3h pause innan nästa flyg går vidare till Denpasar i Bali. Synd bara att Emirates inte höll med och någon vecka innan avresa ombokade mina biljetter till att få 8h break i Dubai, måttlit roligt. Som om de inte vore nog så var flygplanet till Dubail fullkomligt fulsmackat med folk varav det luktade som min granne inte hade upptäckt de där med att duscha ännu, ett flertal snorade, hostade och kändes allmänt sjuka och som grädde på moset, betydligt fler skrikande småbarn än vad som är bra för sinnet

Tiden fördrevs i Premium lounge vilken kanske inte var så premium men sköna fotäljer, mat och dryck tillsammans med betydligt lägre ljudnivå än resten av flyplatsen gjorde det ändå värt de hela och när det väl var dags att ta sista flyget så kom nästa chock.

Framför mig, bakom mig, bredvid mig…överallt, i hela flygplanet så var det sådana där små människor som skriker så högt att de gör ont i ryggmärgen och jag började minst sagt kallsvettas i takt med att planet taxade ut men jag ska vara ärlig. De skötte sig överlag riktigt bra och förutom någon enstaka gråtattack så var det lugnt och stilla.

Nu framme på hotellet i Kuta beach, klockan har slagit midnatt och termometern visar 28 grader…de här kommer bli kalas

Kuta, Indonesien

Vaknade ruskigt trött men märker varken av någon jetlag eller sjukdomssympton, förhoppningsvis har ingen på flyget smittat. En dusch senare så intogs frukosten på hotellets tak som förutom resturang även har en bar/lounge och solterass med pool. Då det fortfarande är covid restriktioner här så är det ingen frukost buffe utan istället fick man beställa något av alternativen english, american eller indonesian.
Då jag är upplärd att ta seden dit man kommer så valde jag indonesisk vilket innebär att ja fick en rejäl tallrik med stekta nudlar, friterad kyckling och så klart en tallrik med färska frukter. En om jag får säga det själv ganska ovanlig start på dagen men missförstå mig inte, det var väldigt gott.

Dagen har annars hållt ett lugnt tempo, tog en promenad ner och längs med stranden, en bit ut i brytet ser man surfarna som fångar våg efter våg, fiskarna stod och försökte fånga vad jag misstänker är, dagens middag och den ena krimskrams försäljaren efter den andre försöker kränga på en allt från solglasögon till snäckskal.

Svängde av från stranden och upp, in mot stan, korsade både en och två tungt trafikerade men smala gator för att komma in i en labyrint utan små. smala gränder. palmernas blad hängde långt över gatorna och på både ett och två ställen skulle jag inte ens ha gått själv om jag inte sett de lokala köra med deras mopeder. Även här är försäljarna på en ihärdigt men här har de åtminstonde något vettigt att sälja, tours eller hyra ut mc de vanligaste.

Tillbaka till hotellet och upp på taket igen, solen gassar, det är närmare 30 grader varmt, jag är trött och jag är sliten. Den här solstolen och den här poolen blir perfekt som dagens äventyr.

Ubud, Indonesien

Strax efter frukost var det dags att ta sig upp till bussen för att ta sig till Ubud, rent avståndsmässigt ingen större resa men redan efter ett par km på bussen så var jag ofantlig glad att det blev kollektivtrafiken och inte hyra en scooter som tänkt från början. Dels för att vänstertrafiken gör sitt såklart men trafiken här följer någon form av organiserat kaos. Trafikljusen följs absolut inte så fråga mig inte hur de vet när de ska stanna eller gasa men på något sätt så funkar de ändå. När trafiken väl rullar så verkar man köra där det finns plats, om det är på vänster eller höger sida man kör om på, det är inte lika viktigt.

Ubud har lite av ett hippie rykte om sig med mycket konstnärer, yoga och alternativ och det märks, inte särskilt många minuter innan den ena tanten efter den andra i full yoga outfit gick förbi men det är inte det som lockat mig hit, istället är det Sacred monkey forest. Ett naturskyddsområde, med ett stort tempel som är bebott av apor, för att vara ärlig så kommer vi inte mycket närmare djungelboken än så här.
Aporna är semi-fria, dvs de är fria att komma och gå som de vill men är de på plats så övervakas de och tas om hand om de skulle bli sjuka.Tanken är helt enkelt att förena nytta med nöje och ge aporna en fristad samtidigt som att turisterna underhålls, perfekt.

Hann även med en liten runda på ”stan” också, litet samhälle men väldigt mysigt med ett flertal resturanger, coffee shops och affärer. Får en skön vibe här även om de väldigt turistigt men vi får se om de känns lika bra imorgon, när man spenderat en hel dag här.

Campuhan ridge walk och Ubud Palace/Market

Är kvar i Ubud och började dagen med en kort men spektakulär vandring upp och längs med en ås. Utsikt över små risfält och helt underbar omgivning som jag inte lyckas fånga rättvist på bild var en helt fantastisk start på dagen. Vädret var lite mulet och under frukosten kom det en rejäl regnskur (ja, det är regnperiod i December) vilket faktiskt bara var skönt då pga det höga gräset och buskarna så fläktade de ingenting uppe på åsen. Framåt slutet på leden så kom solen fram och då stekte de på rejält, det såg ungefär ut som jag hade badat med t-shirten på.

Eftermiddagen spenderades istället i Ubud Palace och här borde man nog haft en guide för jag fattade absolut ingenting men visst, det var lite ruiner, några statyer och doften av rökelse låg tungt, det gör den dock över hela Ubud när jag tänker efter. Så istället för att vara kulturell så styrdes benen mot marknaden i staden. Inte helt lätt att hitta då den var temporärt flyttad pga renovering men den fanns och gata upp och gata ner med allt man kan tänka sig, från sjalar, tröjor till askkoppar, masker eller knivar och svärd. Självklart blandas allt med små resturanger och alla, resturanger, små butiker och taxi chaffisarna har inkastare som frågar om ens uppmärksamhet men kudos till dom, de tar ett nej utan tjat till skillnad mot hur det är i tex Egyptien.

Har även upptäckt att vi har delat rum, det är kalle kackerlacka som huserar i badrummet och Lennart the lizard som kryper runt på väggarna i rummet. De respekterar oss och håller sig på sin kant så jag har inget emot att dela rum men mitt anonyma resesällskap är inte alls lika övertygad. Det har inte sagts något rakt ut (ännu) men jag misstänker att jag förväntas vräka stackars Kalle och Lennart.

Mot Munduk men först lite dans

Avslutade kvällen i Ubud med ett återbesök i Ubud Palace för en dansuppvisning i traditionell balinesisk dans, Legong. Jag är minst sagt lika förvirrad nu som innan mitt första besök och förstod inte mycket av ”storyn” men jag är lika imponerad som rädd för dansarna, de hade helt klart en annorlunda stil med en helt makalös kroppskontrol som gjorde det nästan läskigt att se på när de vevade på armade, vickade på huvudet och spärrade upp ögonen. Försökte filma lite men tveksam om jag får fram samma känsla men oavsett, skulle ni komma förbi så kan jag starkt rekommendera ett besök.

Dagen idag har bestått av att åka bus, till Munduk. Resan gick genom små byar, över risfält och ner i djupa dalar och bestiga höga berg. Vägen påminde en hel del om dödens väg i Bolivia fast denna på Bali är asfalterad, har något som liknar två filer och oftast räcken vid vägkanten, kvar är dock slingrig, krokig och med hundratals meter djupa stup på sidan. Vår busschaufför rattade dock som en kung och vi kom fram både hela, rena och utan att bli åksjuka vilket faktiskt är en imponerande bedrift.
På plats upptäcktes dock det något ologiska att man kan åka buss till Munduk, inte härfrån. Man måste eventuellt vara balines för att förstå hur det går ihop men problemet löstes genom att över en kopp kaffe (som man fick sila mellan tänderna pga all sump) toksurfa och till slut hittade en guide med bil som man kunde hyra, rätt mycket dyrare än tänkt men ja, det är sådant som man får räkna med och nu när man vet att det går att komma härifrån, då kan man passa på att njuta av bergen, naturen och förhoppningvis makalösa vattenfall.

Munduk – Vattenfall och djungelpromenad

Vädret till trots så var dagens mål att uppsöka och titta på vattenfall. Munduk är berömt för sina vattenfall och för att slippa gå längs de ”stora” vägarna så anlitades en guide som kunde ta en dit genom risfält och skogen och vilken fullträff det blev.

Dels pratade han riktigt bra engelska så det gick både att göra sig förstådd men framför allt, han kunde berätta och förklara saker. Säkert självklara saker för er andra men jag hade tex inte en aning om att man får två skördar ris per år, varje risfält/terass har olika ägare och de använder kokospalmer för att markera tomtgränserna och här på norra Bali är hundarna de farligaste djuren.

När vi lämnade risfälten och gick in i den täta skogen så hade man garanterat gått vilse utan vår guide men han hade även en annan bra sida, utbildad biolog kunde han förklara mycket om ekosystemet just här och dessutom var han en hejare på att peka ut både syrsor som frukter, nötter och kryddor. Jag har säkert missat något nu men vi såg/smakade/luktade på både vild ingefära, gurkmeja, nejlika, muskot, papaya, peppar, avakado, banan och så något jag varken sett eller hört talas om förut, ormfrukt (Salak). Denna påminde en hel del i smaken om mango och det är juh svårslaget när man kan plocka själv och direkt sätta tänderna i det.

Men hur gick det med vattenfallen då? Jodå, vi hittade tre av fyra i Munduk Valley, Red Coral Waterfall som var det första vi besökte var elegant, kändes nästan kontrollerat som vattenstråle från en kran, Labuan som var det andra var betydligt mindre i fallhöjd men var ändå mer brutalt då det var bredare. Sista fallet, Melanting waterfall var det största, 75m högt och när man står där nere i botten, hör bruset, känner vinden…då känner man sig liten.

Slappar mest i Ubud

Internet är inte alltid helt stabilt här nere men ni har inte missat särskilt mycket. Jag är tillbaka i Ubud och har de senaste två dagarna spenderat tiden med att bara ta det lugnt. Började dagen med att bo på Threewin homestay. Jag har bott på många homestays under den här resan, i skiftande kvalite för att vara helt ärlig men detta var någont i särklass. Inte nog med att de hade dekorerat rummet med blomblad så de kändes extra trevligt att komma dit, de bjöd även på en riktigt god välkomstdrink och all personal (dvs familjen) var supertrevliga och gjorde verkligen att man kände sig välkommen. På morgonen, till frukost så bjöds det på en av de godaste omeletter jag någonsin ätit tror jag (kom ihåg, stek tomaterna i smör och vitlök), som severades på rummet. Som bonus så när man satt där och mumsade frukost för fullt så kom grannens kanin och hoppade förbi, lika söt som otippat.

Tyvärr så fick ja bara en natt på Threewin så det blev att byta boende, nu till ett hotell som ligger precis innanför en resturang och bar, fortfarande i Ubud. Lite livligare minst sagt men poolen ligger på rullavstånd från sängen och roomservicen är både snabb och god så jag klagar inte.

Dagarna har som sagt spenderats i lugnt tempo men det blev en liten promenad längs med risfälten för att nå ett litet fik. Juicen må se livsfarlig ut men den var magiskt god och nu googlar jag på om man kan odla drakfrukt i Sverige Det har även blivit lite shopping, här i Ubud så är utbudet enormt och går man på marknade så kan man körp saker för noll och ingenting, jag siktade dock på att handla i lite mer etablerade affärer och hoppas därför att skjortorna håller lite bättre kvalite men oavsett så är det till en bråkdel av vad det skulle kosta hemma.

24h senare. Jag har fått nog

Det tog lite mindre än 24h för mig att få totalt nog på den här stora, totalt oinspirerande betongklossen till resort. Ja, det är nice med pool och i samband med att vi valde ett lite finare rum så har vi exlusiv access till en egen pool och barn är förbjudna men nej, det är så inte värt det. Det bokstavligt talat är folk överallt, allting på hotellet känns som det gjort för att det ska passa så många som möjligt, vilket i realiteten innebär att det inte passar någon och personalen må vara trevliga men efter pandemin så känns det som alla som kan två plus två har gått vidare och kvar inom serviceyrkena är totala newbies, allting tar sådan sjuk tid. Rekordet är ca 30 minuters väntan på att få notan (dvs efter jag frågat efter den), hade det inte varit för mitt resesällskap så hade det blivit en ”springnota” då jag anser att om de inte klarar plocka fram notan på den tiden så har de försatt sin chans.

Det finns dock fördelar som att det finns en spa-avdelning som ska vara riktigt, riktigt bra enligt min kompanjon och man kan även låna kanot/kajak gratis. Gällande sistnämnda kan jag meddela att paddla i samma riktning som strömmen är väldigt skönt men när man ska tillbaka, mot tidvattnet så är det inte alls lika kul längre.

Som tur är så kan man dock lämna området och till middag idag hittades Jalapeno, en liten mexikansk restuarang med högt tryck. Fick dock en plats vid baren och maten var super om än lite tam i hettan. En rejäl blandning av enchiladas, burritos, majskolvar och såklart jalapenos intogs och genast blev humöret bättre igen.

Nusa Dua

Den här resan börjar närma sig sitt slut och vi checkade ut från vårt hotellkomplex i Sanur för att ta in sista natten på ett nytt hotell, denna gången i Nusa Dua. Lonely Planet beskriver Nusa Dua med orden ”a gated compound of resort hotels. Its a vast and manicured place where you leave the chaos of the rest of the island behind as soon as you passed the guards”. Jag såg inga vakter ioförsi men annars låter det ungefär som en korrekt beskrivning. Området som ligger söder om flygplatsen verkar bestå av det ena inspränga all inclusive resorten efter det andra. Även om hotellen ligger hela vägen ner till stranden så är dock stränderna öppna för alla vilket är nice.

Det märks dock även på priserna att detta området är byggt och attraheras av de turisterna som har det lite bättre ställt. Priserna på boendet var billigt så här bokande i sista sekund men mat, dricka och allting annat än nästan 5 gånger så högt som i Ubud och jämföra med priserna i Munduk vågar jag inte ens tänka på.

Vi båda känner att vi har nog faktiskt bockat av Bali nu och både igår och dagen har spenderats på stranden och/eller vid poolen och dess närliggande restauranger. Man upplever dock oväntade saker ändå och dagens lunch-hak hade en hel skock med vilka ekorrar som hoppade både bland träden och borden. Dagens onödiga kunskap är att ekorrar tycker om pommes. Tanken med strandhäng är dock att få lite färg innan vi tar oss tillbaka mot mörka Sverige och med de vill jag påminna om att grisrosa faktiskt också är en färg.

En ny variant för servetter