Idag har vi för att vara ärliga inte varit så värst jätteaktiva, de sliter helt enkelt att vara på resande fot eller så är de vårat test av nattlivet som sliter men oavsett så skippar jag att beskriva vad vi gjort (typ sovit, ätit frukost, sovit, ätit middag, sovit….) och tänkte ta upp ämnet resesällskap istället.
Personligen blir jag sjukt imponerad av de som vi mött och så klart alla andra som genomför denna resan själva. Jag menar, engelskan fungerar verkligen inte här och du får helt enkelt förlita dig på god vilja och teckenspråk för att göra dig förstådd. I sådan lägen är de alltid skönt att ha en kompis som man kan prata med, rådfråga eller bara skratta tillsammans med åt situationen. Samtidigt så om du reser själv så blir det lite mer av de tvingande hållet att söka kontakt med andra människor, något som kan vara bra för oss reserverade svenskar helt klart.
Motsatsen är om man reser i en grupp, då blir det oftast väldigt enkelt och förspänt. I alla fall min erfarenhet är att ofta en eller två personer tar på sig rollen som ”reseledare” och resten av gruppen egentligen bara flyter med. Den stora nackdelen här är så klart att att man ska försöka förena massor av olika viljor vilket kan vara svårt, dessutom så är man en grupp så umgås man i gruppen och det blir inte alls att man träffar folk på samma sätt och en resa som denna handlar till i alla fall till 50% av att träffa andra människor och kulturer.
Det här är så klart generellt tänkt och jag har sett bevis på motsatsen i båda fallen, introverta ensam backpackers som har noll social kompetens och större grupper som är väldigt sociala men min hållning står ändå fast att åka två personer på en sådan här resa är perfekt, du har någon att prata med på ditt hemspråk, som är van vid din kultur och hur du fungerar samtidigt som man blir lite tvingad att gå ut och träffa nytt folk men med de sagt betyder det inte att jag och Anton är optimala resekamrater.
Vi har rest förut, vi känner varandra bra och vi har väldigt lika syner på vad resan ska ge vilket borgar för en bra resa men vårt problem är att vi eggar varandra och det finns inget som heter nej, no, njet eller 不. Istället så pushar vi varandra konstant och tack vare detta har vi träffat massor av roligt folk, hamnat i situationer som vi aldrig hamnat i annars och iallafall än så länge så har vi alltid kunnat garva åt det dagen efter och ställt oss frågan ”hur fan gick de här till?”. Vissa situationer kanske vi inte gör om eller vissa beslut har inte alltid varit så kloka så vid närmare eftertanke kanske vi borde varit tre, en som håller oss tillbaka lite när saker och ting går överstyr.
Oavsett om vi är på väg mot kinesiskt straffarbete, vår undergång (samma sak?) eller bara har semestern av vårt liv så har vi de galet bra och våra leenden är lika långvariga som stora.