Det känns som evigheter sedan sist och på grund av pandemier och gud vet allt så är det nära sanningen också men nu är jag äntligen på resande fot igen. Med siktet inställt på att fly undan vintermörkret och få uppleva lite sol och värme så köptes biljetter till Bali, eftersom jag flög med Emirates så blev det såklart via Dubai.
Bali ligger långt bort och flygningen är brutalt, därför blev jag glad att jag hittade vad ja tyckte som en perfekt flight med mellanlandning i Dubai, ca 3h pause innan nästa flyg går vidare till Denpasar i Bali. Synd bara att Emirates inte höll med och någon vecka innan avresa ombokade mina biljetter till att få 8h break i Dubai, måttlit roligt. Som om de inte vore nog så var flygplanet till Dubail fullkomligt fulsmackat med folk varav det luktade som min granne inte hade upptäckt de där med att duscha ännu, ett flertal snorade, hostade och kändes allmänt sjuka och som grädde på moset, betydligt fler skrikande småbarn än vad som är bra för sinnet
Tiden fördrevs i Premium lounge vilken kanske inte var så premium men sköna fotäljer, mat och dryck tillsammans med betydligt lägre ljudnivå än resten av flyplatsen gjorde det ändå värt de hela och när det väl var dags att ta sista flyget så kom nästa chock.
Framför mig, bakom mig, bredvid mig…överallt, i hela flygplanet så var det sådana där små människor som skriker så högt att de gör ont i ryggmärgen och jag började minst sagt kallsvettas i takt med att planet taxade ut men jag ska vara ärlig. De skötte sig överlag riktigt bra och förutom någon enstaka gråtattack så var det lugnt och stilla.
Nu framme på hotellet i Kuta beach, klockan har slagit midnatt och termometern visar 28 grader…de här kommer bli kalas