Natten den 26 april 1986 hände det som inte får hända. En kombination av dåliga beslut, fuskbygge och vetenskaplig fakta som på den tiden var okända resulterade i en explosion i reaktor fyra och kort därefter en komplett härdsmälta och ännu en explosion, denna gång en kärnexplosion. Radioaktiva partiklar spreds vind för våg och den värsta kärnkatastrofen i människans historia var ett faktum.
Nu har Sovjetunionen varit upplöst sedan länge och nästan 30 år efter katastrofen packade jag ryggsäcken för att uppfylla mina post-apokalyptiska drömmar och se hur naturen har tagit över det som en gång i tiden var civilisationens framkant.
För att överhuvudtaget komma in i den avspärrade zonen (som är ca 30km i diameter) så måste man ha auktoriserad guide, det finns gott om poliser och snabbt förstod jag att guidernas prat om att alltid ha passet redo inte var tomt prat, man vet aldrig när man kan bli stoppad men det var väl också det ända av säkerhetsföreskrifterna som stämde. Man får inte gå in några hus längre pga rasrisken, man får inte röka, äta, dricka, gå i t-shirts. Listan var lika lång som den rabblades upp snabbt och avslutades med att guiden tände en cigarett och frågar om vi vill gå in i teatern.
Pripyat må vara en spökstad men runt kraftverket är det full aktivitet, den gamla sarkofagen som imponerande nog byggdes ihop på ett par månader läcker och en ny håller på att sättas ihop, denna gången inte ett hafs-jobb utan den ska vara tät och framtidssäker. Samtidigt så arbetas det på att avveckla de övriga reaktorerna, först december 2000 stängdes den sista reaktorn efter intensiv lobbyverksamhet från EU och nu ska det städas så gott det går.
Ett par mil bort från kraftverket träffar vi Sergej och hans fru, de är två av alla som blev evakuerade men de är också två av de som valde att tacka nej till ny lägenhet i storstaden och flyttade tillbaka. De lever ett hårt liv, nästintill självförsörjande på sin lilla gård i en ständig kamp mot naturen. Strålningen varken syns eller hörs men är ständigt där, samtidigt är den deras minsta bekymmer. Idag är det rovdjur som varg och lodjur som hotas deras levebröd, grisen och hönsen och vildsvinen som plundrar deras potatisåker. I samband med katastrofen så avlivades alla djur som påträffades. Människorna tillsammans med sina ljud och avgaser försvann och hela området var tyst, stilla, dött. Djuren kom dock snabbt tillbaka och forskning visar att de har anpassat sig till strålningen, Tjernobyl må vara en katastrof för mänskligheten men för djurlivet är de numera en frodande fristat.
