Vi kommer fram till Ulan Bator enligt plan och på stationen står det en snubbe och väntar på oss, dags att åka på camp!
Enligt broschyren så skulle det ta ca 3h att åka från stan varav den första timmen skulle bestå av asfalt medan resten ”exciting roads”, min mer förnuftiga sida säger dock att resan bestod av ca 30min asfaltsväg och 4h ren offroad. Jag menar, jag har kört på downhill spår och motocross banor som varit mer preperade och betydligt säkrare än den trapatsen vi åkte idag. Förutom rena kostigar så körde vi på stäppen, igenom bergspass och ja, allt ni kan tänka er.
Framme på plats så ser vi att campet består av ett 5-6 gerts, dvs tält typ och miljön är oslagbar, höga berg, djupa dalar, floder och helt orörd natur och framför allt…de är helt ofattbart tyst. Det enda som hörs är mitt och Antons skrattande när vi eldar aningen för mycket i vår eldstad (har ca 60 grader i tältet nu och de stiger) eller när vi insåg att hon vi trodde var eskort flicka i själva verket är guide för ett stort svenskt gäng. Aja…alla kan göra misstag men till vårt försvar så tyckte vi de såg aningen suspekt ut med en ung asiat brud tillsammans med 4 äldre vita män, fördomsfullt javisst men de står ja för!
Annars verkar det vara typ VM i utrustning här, den ene har värre utrustning än den andre och alla går runt som reklampelare för naturkompaniet eller annan valfri frilufskedja, blickarna jag och Anton fick när vi hoppade ur bilen iförda jeans, tennisskor och en kasse öl i handen var oslagbar och kort därefter svepte vi första ölen och valde att bestiga närmsta topp, något som övriga på kampet såg som en eftermiddagstur typ. Vi kom upp utan problem, tittade lite och gick ner igen och sen dess har vi typ varit svartlistade av övriga svenskar men helt seriöst, jag åker inte runt halva världen för att umgås med svenskar ändå.